”Du och jag, Fred”

CajsaStina berättar att boken som nu kommit ut, ”Du och jag, farsan”, är något som hon burit på länge.
– Ja, hela livet. Det har ständigt funnits ett tomrum i mig som har varit rätt smärtsamt. Frågor som ”vem är jag?”, ”varför är jag som jag är?”
När hon under en tid tillbringade mycket tid på tåg mellan Kalmar och Stockholm kom de där frågorna tillbaka. Hon började skriva ner meningar, ord på lappar. Lappar som till slut blev en bok.
– Jag hoppas att Fred – där han nu är – känner kärleken pulsera ifrån den. För den är verkligen skriven med hundra procent kärlek.
Ett uttalande som kan verka självklart, men som också kan vara svårt att förstå. För i ”Du och jag, farsan” målas samtidigt upp en bild av en mycket tuff barndom. Om en pappa som kunde vara öm, ”underbar”, men samtidigt svårt alkoholiserad och brutal.

En av de mycket självutlämnande scenerna i boken berättar om hur CajsaStina följde med på Freds och hans andra hustrus smekmånad.
Redan bröllopsdagens kväll har det brustit för Fred som har druckit sig berusad och ställt till med bråk med brudens släktingar. Nu, på resan till Marstrand, är brytningen total. Alla samtalsämnen mellan de nyblivna makarna slutar i oenighet och Fred böjer sig till baksätet, där CajsaStina sitter, och trycker i gång Sjostakovitjs Leningradsymfoni på bandspelaren på absolut högsta volym.

Försiktigt och så omärkligt det bara gick smög jag handen till volymkontrollen och vred mycket sakta, i små, små etapper, ner ljudet så att du inte skulle märka något. Efter ett tag, när dina inre demoner troligen började överrösta musiken, vände du dig om igen och vred upp ljudet.

Ett genomgående tema i boken är hur Fred Åkerström ser sin dotter som en allierad, en bundsförvant. Under bråket efter bröllopet vill CajsaStina gå och lägga sig, det är sent på natten, och hon berättar hur hennes pappa då tycker att hon sviker honom.
– Det ligger samtidigt nåt rörande och varmt i detta att han upplevde mig som nån form av allierad. Jag var hans eget kött och blod, jag var förlängningen av honom. Jag var den han kunde lita på i världen. Det är ju samtidigt nåt som förpliktigar – den rollen. Det var ju väldigt dubbelt. Jag är övertygad om att det hade lättats upp om jag hade haft ett syskon.

CajsaStina Åkerström föddes 1967, och att det skulle bli en dotter var självklart.
– Det var det första mamma fick veta, att nu levererar du en flicka här. Det var nåt som var väldigt viktigt för pappa, jag fick inte bli pojke.
Hon tror att ett skäl till de orden var Freds egen uppväxt. Hennes farfar, Gunnar, beskrivs som en närapå ond person. CajsaStina har i boken låtit publicera den tidigare outgivna texten ”Ingenstans (är man fri som en fågel)”, skriven av Fred:

Ja, han slog mej en gång ska ni veta / med en käpp och med styrka så rå / att vår fröken sa: ”kom jag vill veta / vem har slagit dej sönder och blå?”

– Jag träffade bara farfar en gång. Jag var fyra-fem år, men har ändå ett väldigt skarpt minne av upplevelsen av honom som den här kalla människan. Det var en situation där vi satt och skulle äta mat, där han lurade mig till lek och så bara väntade han på att straffa mig för att jag började leka vid matbordet. Pappa talade om farfar som en psykopat. Det var bara den här sadistiska njutningen av att göra honom illa. Pappa upplevde aldrig en gest av kärlek från honom.
Fred slog aldrig CajsaStina, men Fred både hånades och misshandlades av sin pappa.
– Jag började se ett mönster som gjorde att jag kunde förstå varför pappa var som han var. Pappa var ett bränt barn, men även farfar var ett bränt barn. Det är på nåt sätt en smärta som har gått i arv ner genom generationerna. Och där nånstans började jag förstå orsakerna och med det blev det ju lättare att försonas.

För trots uppriktigheten på sidorna är det en bok om försoning, eller ”om en människas resa till försoning”, som CajsaStina träffsäkert uttrycker det.
– Det är min resa. Jag  har ju fått det här samtalet med honom som jag aldrig fick. Det är nånting som har helats.    
Något som är svårare att försonas med är alkoholen. Hon berättar att de absolut ljus­aste minnena hon har av sin pappa är när han var vit.
– Då var han underbar. Jag dricker ju inte, jag är ganska säker på att jag har nån form av missbrukargen. Men det är så olika, vissa kan ju dricka och det kan vara något väldigt trevligt. Men är man skapad så att den första ölen gör att man är ”hooked” för livet, då ska man faktiskt undvika.
Trots att du sett baksidorna valde du själv samma yrke som din pappa. Hur kommer det sig?
– Det är som en nattmal som flyger mot ljuslågan. Det är lite märkligt egentligen. Det är väl nåt slags drog i detta. När man står på scenen och det klaffar med publiken. Det är en belöningseufori som man vill uppleva igen när man väl har smakat på det en gång. Sen detta att skapa, att skriva låtar, att vara kreativ, det är en livsnödvändighet för mig.