Jag känner två slags ryssar: De som lämnat Ryssland och de som ännu inte gjort det.
De som bor utomlands skäms över tillståndet hemma med en statsledning som är obildad och antiintellektuell – men slug nog att styra landet och dess medborgare med skickliga politiska manipulationer.

De som å andra sidan bor kvar i Ryssland har sedan länge accepterat fakta. Eller rättare sagt gjort ett slags informellt samhällskontrakt med makten: ni får larva er hur mycket ni vill, kokettera med att ni varken läser böcker eller går på operan, skicka trupper mot puttefnasken Georgien, fuska i parlamentsvalen. Men låt oss i gengäld vara ifred! Stör oss inte!

I vissa stycken liknar detta land Brezjnevs Sovjetunionen, fast med den skillnaden att Putin och hans parhäst Medvedjev är yngre och mer med sin tid. De drar av sig skjortan för att skapa sig en image av macho, sätter sig i omoderna Ladabilar för att stötta den inhemska bilindustrin, skäller ut lokala bossar inför TV-kamerorna för att upprätthålla ett sken av demokrati  och låter – anser vissa bedömare – vid behov avrätta journalister som genomskådat spektaklet.

Ingen kan knyta Putinregimen direkt till mordet på journalisten Anna Politkovskaja – hon sköts ned i hissen till sitt bostadshus i Moskva 7 oktober 2006 – men alla vet numera vem som höll i vapnen: ett par hejdukar till utbrytarrepubliken Tjetjeniens starke man Ramzan Kadyrov.
Kadyrov är i sin tur Putins lojale överståthållare i Tjetjenien, en muslimsk playboy och ”krigsherre” med smak för kvinnor, palats och amerikanska stadsjeepar. Med Kadyrov hålls våldsnivån på tillräckligt låg nivå för att hålla världens nyhetsredaktioner borta från det lilla bergslandet.

I utbyte mot sin lojalitet mot ryssarna ger Kreml Kadyrov stora inkomster av den olja och gas som strömmar genom republiken och för varje nytt bygge som sätts igång i det krigsförödda Tjetjenien garanteras Kadyrov och hans familjeklan ”konsultarvoden” i miljonklassen.

Om allt detta skumrask skrev Anna Politkovskaja i böcker och i sin tidning ”Novaja Gazeta”. Hennes sista texter har nu förlaget Ordfront samlat under titeln ”Sanningen – inget annat”. De är skrivna i rasande, närmast desperat, fart – som om författaren redan visste vilket öde som väntade henne och som innan skotten föll ville skriva av sig allt. Ville ropa ut allt. Med hoppet att någon skulle lyssna.
Tyvärr inte i Ryssland.
– En obetydlig människa, sa  Putin föraktfullt när den ryske premiärministern på ett statsbesök i Tyskland fick frågor om sin mördade landsmaninna.