Gnesta öppnade dörren för de demensjuka

– Nu är Anders på väg igen, säger undersköter-skan Maria Samuelsson lugnt med en lätt nick utåt korridoren.
79-årige Anders Andersson har bara bott på Liljedalshemmet i en vecka och är lite orolig. Flera gånger om dagen hasar han sig ut med rollatorn genom de­mens­enhetens dörr in på de andra del-arna av äldreboendet. Ofta hamnar han vid hissen, där han sätter sig ner på en stol. Personalen låter honom vara en stund. Då lugnar han sig och det är lättare att få med honom tillbaka.
– Han vill hem. Det vill dom ju allihop, säger Maria Samuels­son.

På Liljedalshemmet har man aldrig låst några lägenhetsdörrar. Men den yttre dörren mot det övriga äldreboendet var tidigare låst. Den öppnades i juni när Socialstyrelsen slog fast att tvångs­åtgärder är olagliga. Samtidigt slopades grenbältet i rullstolarna.
– Vi var förberedda. Jag hade informerat våra politiker och chefer i ledningsgruppen, vi har pratat om det på samverkansmöten och informerat de anhöriga som var de som var mest oroliga, säger Helena Gustafsson, kom­munens medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) som också är ordförande i svenska MAS-föreningen.
Hon tror det är viktigt att inse att det tar tid att ställa om organisationen. I början var framför allt nattpersonalen oroliga. Men en sjukgymnast har gått igenom hur man arbetar utan bälten och på vissa boenden har bemanningen höjts tillfälligt.
– Det man har gjort är att börja titta individuellt i stället för att anta att alla ska rymma.

Bemanningen på Liljedals­hem­met varierar mellan två och tre undersköterskor på nio dementa. På natten finns alltid en personal på plats. Andra arbets­upp­gifter kan få stå tillbaka för att hämta rymlingarna och personalen måste hela tiden ha bra uppsikt över de gamla. Men de boende som vill ut är snarare lugnare nu än när de stod och ryckte i en låst dörr. Att det gått så bra kan visserligen bero på att de som bor här just nu är relativt lugna, påpekar Kommunals arbetsplatsombud Kattis Svens­son.
– Snart ska vi ta bort säng­grind­arna och golvlarmen också och då tror jag att det kan bli fler fallolyckor, säger hon.

Nu har kollegan Christina Isberg, idag tillfälligt utlånad till grann­enheten, fångat in Anders och börjat vandringen tillbaka, inlett den långsamma övertalningen.
– Det blir mer av det nu sen vi låst upp, att försöka lirka med dom och få dom att tänka på något annat så de följer med tillbaka, säger Kattis Svensson.
Konsekvenserna av de slopade tvångsåtgärderna följs upp med avvikelserapportering. Hit­tills har den inte visat på fler tillbud, men det är för tidigt att dra några slutsatser, enligt enhets­chef Börje Lundgren. Han menar att användningen av tvång delvis är en kulturfråga, en vane­sak.
– Men det är klart att det handlar om bemanning också. Vi har en väldigt bra situation här och hittills ganska lugna boende.
Låser ni igen om ni får fler oroliga äldre?
– Nej, för det har vi inte rätt att göra. I så fall får vi tillföra mer resurser som jag ser det.