Afghanistan inifrån, är undertiteln på denna  intervjubok, som i huvudsak tillkom förra året. Åtskilliga reportage och böcker gör anspråk på samma sak, men Jesper Huors resa runt i det sönderkrigade landet fångar mej som läsare genom att vara en riktigt redig nyfiken skildring  av de många möten, motstridiga frågor, märkliga öden och vitt skilda åsikter som korsar hans väg.

Hans historier är dramatiska, tragikomiska, sällan med happy end, men ändå fulla av den sortens trotsiga livskänsla som verkar uppstå nära döden. Samtidigt finns ingen krigsglamour, de små glimtar av solsken som förmedlas av världspressen kan gå upp i bombrök nästa dag.  
Han talar med opiumbönder, talibaner, soldater, fifflare och udda existenser som Kabuls siste jude. Kvinnorna får han sällan möta, det stenhårda förtrycket verkar vara det som de flesta är eniga om.
Han småljuger, ändrar åsikt och grubblar över livets svåra frågor, som förstås inte får några svar på en plats där den ena människans sanning är den andres lögn.

Bristen på tvärsäkerhet är befriande och närvarokänslan hög. Ett krigsreportage med klass.  Ett plus för de tydliga kartor som inleder och avslutar boken.