Djupt rörande porträtt av en av Sveriges mest populära invandrare någonsin, Cornelis Vreeswijk.  
Vi får möta sångaren och låtskrivaren Vreeswijk, men också pappan och människan Cornelis. Det börjar från början: begåvad ung man på 60-talet blir snabbt folkkär artist men utvecklas snart till Sveriges drummel nummer ett och folkets kärlek börjar så småningom avta.

Chamdin har förutom hans storhet som musiker och artist, tagit fasta på Cornelis svarta sidor i sitt porträtt: Hans dåliga självförtroende och paranoida drag ligger som en mörk skugga över filmen. Barndomsbilder, från krigets Nederländerna försöker ge nån sorts förklaring, som inte riktigt går fram.

Men det handlar också om hur illa Sverige och svenskarna tog hand om sin holländske nationalskald, skatteskulder, rättegångar och skandallöpsedlar förföljde honom. Han framställs som en oerhört hygglig prick som inte förmådde ta ansvar och hans öde känns sorgligt. Finast är scenerna ihop med sonen Jack, som han svek, men ändå tycktes vilja visa kärlek in i det sista.
När han väl var redo att ta itu med sina problem slog cancern till och allt var slut.

Norske rocksångaren Husby, alias Hank von Hell, är nästan porträttlik, och gör sin Cornelis fantastiskt bra. Hans norska ljuder visserligen stundtals igenom i dialogen, men å andra sidan hade ju inte Cornelis svenska som modersmål han heller.
Soundtracket är förstås fantastiskt, det ger lust att botanisera i de gamla Cornelisplattorna. Tidsandan och 60-talsmiljöerna är suveränt skildrade, man hade velat ha mer av det.

Biografins inneboende svaghet är ju att man vet hur det ska gå, och det vet man ju. Men Amir Chamdin har ändå lyckats göra en levande berättelse ända i kaklet. Bra jobbat. Känns som att både gamla Cornelisexperter och en ny och nyfiken generation Cornelisdiggare, kan få ut något.
Men en som kanske vänder sig i sin grav är Fred Åkerström, som i David Denciks gestalt framställs som en oerhört sur och dryg person.