Riksdagens ledamöter ska redovisa sina bjudresor och vad de kostar. Förslaget från juristerna som jobbar med mutbrott väckte ingen förtjusning bland riksdagspartierna.
Peter Eriksson (MP) var emot. Sven-Erik Österberg (S) likaså, för att inte tala om statsminister Reinfeldt (M) som verkar tycka att bjudresor till landets lagstiftande församling är en del av jobbet, svår att reglera.

Inställningen är oroande ur ett medborgarperspektiv, för att uttrycka sig försiktigt.
Ponera att just statsministern i stället för att betala sina resor lät sig bjudas på en och annan tripp. Till de äldreboenden han så gärna besöker (åtskilliga privata riskkapitalbolag skulle med glädje slanta upp för att visa hur goda ägare de är). Eller till en bilmässa med miljöbilar. En trendig  IT-mässa, eller något annat som kan motivera att landets högste verkställare kommer på besök.  

Nej, det är förstås otänkbart. Det blir bestickning direkt. Inte heller våra dömande maktutövare har några problem att dra gränser för vad som är okej i tjänsten. Det är nämligen inte mycket som är okej vad gäller lagtolkande tjänstemäns möjlighet att ta emot gåvor. I förvaltningslagen regleras också vad som kan vara jäv, otillåtna relationer och vilka kontakter som är problematiska.
Varning, varning med andra ord.

Men sen kommer det konstiga. Våra folkvalda som ska stifta de lagar som regeringen och domstolarna ska jobba med tycker sig leva i en annan värld. En värld där bjudresor enbart bidrar till kontaktskapande och inte till påverkan. En värld där dessa resor och relationer ska vara upp till var och en. Ja, där redovisning och genomskinlighet gentemot väljarna  rentav kan vara ett hinder som liksom stänger in våra ledamöter innanför tråkiga staket.

Ja, men snälla nån är det inte just det som är meningen! Om det känns obekvämt  är det bra!
Alla riksdagsledamöter ska självfallet sitta i en integritetsbur, där deras oväld och opartiskhet hålls intakt. Om instängdheten blir för svår att stå ut med kan ni välja ett annat jobb, lobbyist till exempel.  Det finns inga gratis luncher eller betalda resor som inte får konsekvenser för en riksdagsledamots trovärdighet. Behöver man förkovra sig ska vi skattebetalare stå för fiolerna.
Ledamöterna som hävdar något annat förminskar sin egen roll och solkar ner uppdraget. I sitt offentliga uppdrag ska de vara helt offentliga och eventuella bjudresor tydligt redovisade och motiverade.

Det viktigaste i riksdagsledamöternas varumärke är deras roll att företräda folket, och värna demokratin. Anseendet hos allmänheten avgör tilltron till besluten och den tillit hos allmänheten som tar tid att uppnå och snabbt kan raseras i vår mediaexponerade värld.
Oväldiga riksdagsledamöter inser att det umgänge någon är villig att köpa också betyder att den som tar emot har sålt sig.