Ann Söderlund är charmig, slarvig och fullkomligt omöjlig att inte tycka om. Men räcker det för en bok? I nya krönikesamlingen Men vi knullar ju ändå inte bjuder hon på ”den moderna kvinnans filosofiska tankegångar”. Visst är det på sin plats med någon som raljerar över detta ständiga livspussel och nog knåpar Söderlund ihop en del fyndiga formuleringar, delar med sig av sitt privatliv på ett skönt sätt.

Men ofta uteblir den där poängen som man sitter och hoppas på. Särskilt filosofiskt blir det aldrig, Ann Söderlund tassar mest på ytan.
Ibland närmar hon sig något djupare, kanske nästan politiskt till och med. Klart står i varje fall att det personliga är politiskt, och Söderlund sätter fingret på det omöjliga projektet att leva jämställt med sin man. Hon kan vara feministisk här och där men garderar sig genom att påstå att ”det där med feminism handlar om dagsform”.

Och det sorgliga i boken och som gör att den kanske förtjänar namnet generationsbok, är hur ”den moderna kvinnan” går sönder när hon försöker lägga det omöjliga livspusslet. Livet var enklare före yogan, egentiden och jämställdheten, skriver Söderlund.
Det är sorgligt att jämställdheten blir en av alla pusselbitar som ska passa bredvid dem att vara lyckad och äga de snyggaste prylarna.

Krönikorna är säkert lättsmält läsning var för sig, men som bok blir man övermättad, det är snarlika formuleringar på varandra. Dessutom känns den lite hoprafsad, med svartvita bilder av dålig kvalitet.