Uppgörelsen sätter inget slutdatum alls för Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Det enda som står klart är att trupperna ska bli kvar även efter 2014 men då i en stödjande, inte stridande, funktion. Men även denna förändring är mycket osäker.
Allt bygger på att säkerhetsansvaret kan lämnas över till afghanerna och det är inte mycket som tyder på att det ska kunna ske i någon större skala. Minskningen av antalet soldater börjar inte 2011 som i det rödgröna förslaget utan i bästa fall 2012.

Men inte heller detta är något tydligt löfte. Det är som gjort för att komma igen om något år och säga ”tyvärr, nu kan vi inte lämna, vi får stanna några år till”. Inte heller finns det några bindande löften om hur mycket biståndet ska öka.
Med den här politiken så lär det mesta av pengarna från Sverige även i fortsättningen gå till soldater, inte till skolor och kliniker, i Afghanistan.

För regeringen är detta en stor framgång som S och MP har bjudit dem på. De har fått igenom sin politik och spräckt det rödgröna samarbetet i en viktig fråga. För S och MP blir det här tufft att förklara, det är ett politiskt svek mot väljarna som röstade för en annan politik och mot den rödgröna överenskommelse som de har övergett.
Min gissning är att den interna oppositionen i S och MP kommer att bli betydande och att den kommer att växa framöver. Inget tyder på att kriget i Afghanistan kan lyckas. Oppositionen mot det kommer att växa och det är nu vänsterns uppgift att bygga ett starkt folkligt motstånd mot Sveriges deltagande i detta krig.

Denna opinion för fred och en annan politik kommer att bli den blågrå rörans stora utmaning i Afghanistanfrågan. Till det kommer att allt fler länder drar hem sina soldater. Även USA kan börja en nedtrappning nästa år. Vad ska Sverige göra då?
Det verkar som om den blågrå överenskommelsen inte ens har tagit in det i beräkningen. Det är en överenskommelse som bygger på svensk inrikespolitik och önsketänkande, inte analys av vad som är på väg att ske i Afghanistan.

Jag har försvarat det rödgröna samarbetet och jag tycker att det var rätt tänkt i stort. Idag är jag besviken på att S och MP så enkelt kunde överge vallöften och överenskommelser med oss i Vänsterpartiet. Har de tänkt sig att bli borgerliga stödpartier som räddar regeringen i svåra frågor samtidigt som välfärden rivs ner, statliga företags säljs ut och klimatpolitiken förfaller?
Idag ser det inte bättre ut.