Allt viktigt i denna berättelse är sant, skriver författaren som vanligt i förordet till sin fjärde berättelse om läkaren Ellen Elg. Nu konfronteras den rättviseinriktade doktorn med kvinnoförtrycket i norra Indien, när hon tillsammans med Madhu, en indisk jurist utvärderar ett FN-projekt.
Uppdraget flätas samman med historien om åtta kvinnors utsatthet i det religiösa och kulturellt godkända våldet från framförallt familjen, som inte drar sig för mord om svärdottern inte levererar hemgift eller en son. Eller om hon inte i största allmänhet är lydig mot sin man.

Vi möter bland andra Kali, den kastlösa unga flickan som tigger med sin nyfödda dotter, Amrita som klarat sig undan ett mordförsök och nu funderar på vad som händer med nya frun Jajati, som ännu inte blivit gravid.  Usha däremot är gravid med sin tredje flicka och frågar den kvinnliga läkaren Pooja om råd. Historien är bitvis våldsam, så som verkligheten är för en stor del av Indiens kvinnliga befolkning, där runt två tredjedelar av de gifta kvinnorna blir misshandlade i äktenskapet och där en dotters födelse allt för ofta  betraktas som gudarnas straff.

Men samtidigt är det här en roman, och inte en dokumentär. Så  varje förnedring har en litterär möjlighet att vändas till något bättre. Och Karin Alfredsson vet bättre än att bara låta oss triumfera över ”de andra”. Ellen Elg möter sina egna fördomar och lyfter dem också. Den svenska förträffligheten får sig en och annan törn.  Och precis som tidigare avslutar hon med ett matnyttigt faktamaterial.
Som läsare är man där till hundra procent, i en rörande och spännande berättelse där ingen detalj fuskas bort.