Dawit Isaak är känd för de flesta i Sverige som den eritreanske journalisten och svenske medborgaren som sedan 2001 sitter fängslad i sitt födelseland, trots massiva protester. Han är inte ensam om att tystas för sin kritiska penna – världen runt spärras människor in för att de ifrågasätter sina makthavare. Nu senast uppmärksammades den fängslade kinesiske människorättskämpen Liu Xiaobo som får Nobels fredspris i år.

Den här boken med Isaaks texter, översatta från tigrinja, ges ut för att ge honom stöd.  Men det är också en litterärt läsvärd samling  – en lyrisk kärleksberättelse om de båda ungdomarna Moses och Manna, en teaterpjäs  och två kritiska reportage om Eritreas landpolitik och kampen mot HIV/aids, som sannolikt bidrog till att han fängslades.  Mycket har skrivits om Dawit Isaak, men aldrig har jag läst vad han själv har skrivit. Mötet med dessa Isaaks egna ord berör och kan kanske bidra till att han släpps fri.

Hans journalistkollega Aaron Berhane skriver i efterordet daterat 14 juli 2010:
”Dawit Isaak var född till att skriva. Han är en av de finaste skribenter jag vet. Han skrev på ett sätt som naglade fast de viktiga frågorna så att de var lätta att förstå. Han tecknade offer och förövare med tydliga streck.”
Dawit skulle ha spelat en viktig roll i Eritreas utveckling och med sitt dubbla medborgarskap kunnat slå broar mellan Eritrea och Sverige, fortsätter Aaron Berhane, som uppmanar den svenska regeringen att agera ”resolut för att få Dawit fri innan det är försent. Om regeringen inte gör det kommer det att bli en outplånlig svart fläck i Sveriges historia.  Snälla, låt det inte ske.”