Kvinnan i boken heter Flo och är Florence Nightingale, berättas det för en. Det spelar ingen roll, man behöver ingen förförståelse för att närma sig kvinnan i Mia Öströms fina debutbok. Flo sitter gärna instängd under trappan i hemmet för att slippa alla sysslor som krävs av henne som flicka, putsa silver, koka plommonkompott och detta evinnerliga sorterande. Hennes familj anser att hon är sjukligt lagd men själv tar hon hellre hand om sjuka barn och föraktar sin bräckliga syster och mor.

Det finns en finstämd sorg i boken som kanske sammanfattas bäst i stycket:

”Jag har ägnat alla mina år åt att växa. Det viktigaste för mig som liten var att inte märkas. Bara jag visste att ingen såg mig var jag helt lycklig. Nu är jag vuxen och ingen har lagt märke till det”.                                                   

Om man vill ha kronologiskt ordnade sidor och häftig dramaturgi, har man inte mycket att hämta i den här boken. Älskar man däremot perfekta formuleringar och inre skeenden älskar man att hålla denna vackra bok i sina händer och njuta från första till sista sidan.