Silvia och Guido har varit på besök. De älskade Skansen och att det fanns gemensamma tvättstugor i hyreshusen samt att de fina villorna i förorten inte var omgärdade av höga gallergrindar. Jag mös, Sverige är fantastiskt. Och så fick jag presenter, italienska delikatesser i rader. Och jag mös än mer. Italia é fantastico.
Om man har utrikiska vänner så vill man förr eller senare ge presenter. Gärna något svenskt. Mina italienska vänner har fått allt ifrån osthyvlar till dalahästar.
Och då äter de inte ens hyvelost.
Samt de där enerverande änglaspelen vid jul. Vet inte varför jag ger bort änglaspel. Efter sju minuters plingande får jag alltid nog och släcker dom. Så varför mina stackars italienska vänner ska tvingas stå ut med tortyren vet jag inte.

När jag var i Turin och hälsade på dom fick Silvias mormor, som tycker jag ska gifta mig med en italienare, ett bordsunderlägg med Carl Larsson motiv. Men äter på det gör hon inte. Det är för fint.
För övrigt håller jag med mormodern. Jag borde gifta mig med en italienare. Tyvärr har ju den tilltänkte redan gift sig. Med hennes barnbarn. Och nu är de på besök hos mig.
Vi pratar politik. Guido jobbar statligt som personalchef. Inte det mest välbetalda jobbet men ack, så säkert. I Italien är statens kaka liten men fortfarande säker. Inte som här då den blivit liten och osäker. Men vem vet vad som väntar, Italien har en ekonomi skruttigare än Hammarby fotbolls.
De avundades vår valrörelse och förstod inte riktigt mina klagomål. De hade nog med Berlusconi som kontrollerar i princip all tv och stiftar lagar för sitt eget bästa. De har genomlidit år av reklamfilmer med medborgare som mangrant tar ton och sjunger hur tacksamma de är över att Silvio finns, Berlusconi alltså. Och vem vet, nu när partipolitisk tv-reklam tillåts även här kanske vi snart får höra en välmående kör tacka, inte att man betalt tv-licensen, utan för att Fredrik finns. Reinfeldt alltså.

Jag läste i Dagens Industri att den hetaste valfrågan bland väljarna är vård, skola och äldreomsorg. Sänkta skatter kommer långt ner på listan och i mitten någonstans ligger miljön. Jag är inte förvånad. Vi vill ha vår välfärd. Den som gjort oss så känd utomlands. Den berömda ”svenska synden” anses numera mest vara en myt. Jag hoppas det aldrig blir fallet med den svenska välfärden.
Personligen vill jag på äldreboendet inte ha någon clown, men gärna ostressade vårdbiträden och mat lagad på plats. Helst italienskt.