Jag undrar vad de två hemlösa männen tänker på, vad de drömmer om, om de ville ha barn, ett varmt hem, och en stor familj. Om de överhuvudtaget vågar drömma. Kanske har de barn som de aldrig får träffa.
Och när jag ser de två männen så blir jag rädd. Inte för dem, utan för att det inte bara är i Frankrike, och ute på den europeiska kontinenten som välfärden är dålig – ja, nästintill icke-existerande. Utan för att Sverige är på väg mot ruinens brant.

Efter fyra år med borgarna står fyrahundra tusen människor utan jobb, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, sjuka tvingas jobba, och de som är arbetslösa klarar sig knappt på sin a-kassa. Socialbidragen skenar iväg. Till på köpet har vi en moderatledd regering som är helt flat när det kommer till att skapa fler jobb.
Ja, jag är rädd, och fruktar att vi måste stå ut fyra år till med en borgerlig regering. Jag tänker på min 24-åriga kusin som har fått cancer. En sjukdom som bryter ner kroppen inifrån, utan att det till en början märks, eller känns. Men den finns där, verkar i det tysta. En sjukdom som är en skräck både för den som drabbas, och för omgivningen. En skräck över att mista livet, att inte få uppfylla sina drömmar, att aldrig få skaffa nya drömmar. En skräck som anhörig över att stå där maktlös och inte kunna göra något, att se på när någon har ont, är blek, trött och slut, ja riktigt sjuk.

Min kusin är inte bara sjuk, utan också ett offer för borgarnas politik. Hon får ingen ersättning från Försäkringskassan, eftersom hon läser på högskolan, och inte har jobbat. Med andra ord har hon förlorat sin sjukpenninggrundande inkomst, och omfattas inte av vårt skyddsnät. Försäkringskassan ger henne telefonnumret till socialtjänsten.
Sjuka ska inte hänvisas till socialtjänsten, sjuka ska inte tvingas ut i jobb! Men det är verklighet i dagens moderatledda Sverige.
En annan tjej som läser in gymnasiet på en folkhögskola ville jobba i somras. När hon inte fick något jobb, gick hon till Arbetsförmedlingen, med förhoppningen att få en praktikplats. ”Det är ingen idé att du är inskriven här över sommaren, eftersom du inte kan få någon praktik förrän om tre månader, och då har du börjat plugga igen”. Tjejen får i stället gå på socialbidrag för att kunna försörja sig och sin dotter. Till på köpet går hon miste om viktig arbetslivserfarenhet.

JA
Till omtanke, solidaritet och ärlighet.

NEJ
Till fortsatt moderat styre.