Hur såg demensvården ut i Grekland?
– De hade inga demensboenden som vi har här. Vi var på ett forskningscenter där de hade minnesträning i grupp för dementa. De fick ta sig dit själva och bodde hemma eller hos anhöriga.

Det var alltså stora skillnader från vår demensvård?
– Ja, det går inte att jämföra alls. De hade inga boenden för dementa utan det här var forskning, att utreda vad det ger med träningen. I Grekland är det lagstadgat att man tar hand om sina anhöriga, i Sverige är det ju samhällets ansvar. Sedan räknades de dementa som psykiskt sjuka och de som inte kunde bo hemma hamnade på mentalsjukhus. Det besökte vi också ett och där var en blandning av alla möjliga människor, från 18 år och uppåt, det var ingen rolig syn.

Vad lärde ni er av dem?
– Vi tyckte att det var väldigt hårt. Träningen var hård och för oss var det pekpinnefasoner. Vi är mer försiktiga. Man kan fråga sig vad de hade för utbildning för att jobba med dementa. Vi har det väldigt bra här men man ska ju sträva efter att få det ännu bättre.

Hur var personalens situation i Grekland?
– Vi vet inte hur deras motsvarande utbildning ser ut. På mentalsjukhuset var det jättedåligt med personal. På centret var de psykologer, sjukgymnaster och datalärare.

Kunde de lära sig något av er?
– När vi berättade om hur vi har det på våra boenden med egen lägenhet, det kunde de inte alls förstå. Men vi hoppas att de får komma hit och se själva.