Tystnad och rädsla i spåren av privatiseringen

– När jag återgick till att jobba på ett kommunalt äldreboende efter många år av fackligt arbete såg jag hur långt det gått, berättar Lena Ezelius som nu åter är ordförande i en av Kommunals Stockholmssektioner.
Hon upptäckte att det var omöjligt att utföra det som skulle göras. Bemanningen hade steg för steg dragits ner. Till slut uppfattar alla att det orimliga är det naturliga.
– Men vi tog strid och lyckades öka bemanningen med 38 procent på det boendet.

Hon slogs också av hur arbetskamrater tog för givet att det var chefen som bestämde allt, ingen ifrågasatte.
I november förra året drog en av stadsdelsförvaltningarna ner den rekommenderade tiden för hemtjänstinsatser med 33 procent för att sänka kostnaderna. Mallen ska användas av biståndsbedömarna. Att städa två rum och kök fick nu bara ta 1,5 timme, tid för stor morgonhjälp med hygien och frukost mm halverades till 45 minuter osv.
– Det finns ingen tid avsatt för att ta sig mellan de gamla, inte heller för akuta larm. Och när personalen därför tvingades ta av tiden för de gamla togs det som motiv för att minska biståndstiden ytterligare!

Det blev bråk om de sänkta tiderna, stadsdelsförvaltningen förnekade först att det alls fanns någon ”mall” – sedan utarbetades en mall som skulle gälla alla stadsdelar.
– Det allvarliga är att samvaron ryker, möjligheten att sitta ner när den man hjälper äter. Man får rusa iväg till någon annan och sen springa tillbaka och se om hon ätit. Minuter av ”kringtid” för att lösa små oförutsedda uppgifter hos den man hjälper har försvunnit.
– Här drabbades inte bara de gamla och personalen, de privata företagen förlorade över en natt inkomster de budgeterat för.

Det växande antalet privata företag är en utmaning för facket.
– Vi skulle behöva två på heltid för att bevaka dem, varje dag startas eller läggs ett företag ner inom bara vårt område. Det finns de stora företagen, iskalla men som ända kan personalfrågor. Och så finns det ”Sussi och Mimmi” som kommer på att de ska starta ett hemtjänstföretag, men som inte har en aning om vad det innebär att vara arbetsgivare.

Man kan möta alla sorters ägare, som vill uppfostra personalen, få dem att banta och sluta röka, som delar ut varningar som de sen får ta tillbaka, berättar Lena. Det finns förstås också bra ägare.
– Problem med olämpliga chefer kan lyftas till en högre nivå, ytterst politikerna, om de jobbar i kommunen. Det går inte när den olämpliga chefen äger företaget.