Allt började med Branting

”Den fackliga och politiska rörelsen måste gå hand i hand och gemensamt arbeta för det stora målet – arbetarklassens fullständiga frigörelse”, förklarade Hjalmar Branting i ett tal i Gävle 1886. Det nära samarbetet mellan politisk och facklig kamp är något som arbetarrörelsen i de nordiska länderna har gemensamt. Det var framför allt fackligt aktiva som var drivande när partierna bildades, både lokalt och centralt. Det skedde i Sverige 1889.

Både skräddaren August Palm, som agiterade och spred de socialistiska idéerna bland arbetare på 1880-talet, och senare Hjalmar Branting var tydliga, de ville inte ha revolution, de ville förändra samhället i socialistisk riktning med reformer. Därför handlade kampen först och främst om demokrati och allmän rösträtt.
Det blev från början det social­demokratiska partiet som fick samordna arbetarrörelsens båda grenar organisatoriskt, den fackliga och den politiska.

Så småningom behövde fackföreningarna en landsomfattande organisation. När LO bildades 1898 fanns det motstridiga vilj­or kring frågan om hur den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen skulle hänga ihop organisatoriskt. I början hade Socialdemokratiska partiet två ledamöter i Landssekretariatets styrelse, och anslutna fackföreningar skulle inom tre år ansluta sig till partiet.
Kollektivanslutningen – med rätt för den enskilde att reservera sig – kom att bestå till 1990 då den förbjöds av Riksdagen. Men fortfarande är det inte ovanligt att fackliga avdelningar och förbund på sina årsmöten beslutar om att donera pengar till Socialdemokraterna.