Än vandrar hon så oförtröttligt på,
ej tar hon rast för välbehövlig vila.
Nej, jämt hon syns med ryslig fart här ila
och i vart steg vi även måste gå.

Vi kan ej av på takten hennes slå.
Nej, med i hastighet vi måste pila
med längd på steg som är som tiomila,
tills vi en dag på slutstation ska stå.

Sen vidare hon vandrar utan oss,
på färd tar med en annan resenär
tills hon om denne snart ska släppa tag.

Ja, tiden är minsann vår lilla boss
så länge vi i jordelivet är,
där måste följa hennes minsta drag.