Så ska de fattiga bli vinnare

Regeringens egna beräkningar visar att de gynnar höginkomsttagarna. Under 2000-talet har skattepolitiken drivit på utvecklingen mot ökade klyftor, framgår av regeringens budget för i år. I vårens tilläggsbudget visas effekterna av alliansregeringens sänkningar av skatter, ersättningar och bidrag – jobbpolitiken (se tabellen). Man jämför med läget om inga politiska beslut alls fattats sedan 2006.
Landets hushåll delas in i tio grupper. Från den tiondel som har minst pengar att röra sig med (1) till den tiondel som har mest (10). Man tar också hänsyn till hur många hushållsmedlemmar som försörjs med hushållets inkomst.

Tabellen nedan visar siffrorna KA fått från Finansdepartementet.
Alliansregeringen har kraftigt gynnat tiondelen i inkomsttoppen. Plus 2 732 kronor i månaden för höginkomsttagarna, jämfört med bara 262 kronor i den lägsta inkomstgruppen. Då har vi räknat på enpersonshushåll.
Hur har det gått för kommunalarna? I nr 5/10 av KA redovisade vi inkomsterna, efter skatt och bidrag, för hushåll med typiska kommunalarinkomster.
Vår ensamstående ­barnsköt­are med två barn finns näst längst ner på inkomstskalan. Hushåll med så låga inkomster har bara fått en tiondel av vad som getts till ­hög­inkomsttagarna.
Vår tvåbarnsfamilj, deltidsarbetande barnskötare och fastighetsskötare, hamnar i inkomstgrupp 4. Där får man bara en femtedel jämfört med vad regeringen gett till höginkomsttagarna.
I budgeten presenteras det här i procent, vilket dämpar bilden av hur höginkomsttagarna gynnas. Hushållen i toppgruppen har getts tio gånger mer än låg­inkomsttagarna, i kronor. Räknat i procent mindre än två gånger.

Så långt är bilden entydig: ökade klyftor med regeringspolitik. Men på lång sikt påstår Finansdepartementet att låginkomsttagarna ändå vinner mest. Och alla andra får procentuellt nästan lika mycket (se tabellen).
Slutsatsen bygger på en nationalekonomisk analys. Man påstår att främst låginkomsttagarna kommer att jobba mer och därmed förbättra sina inkomster.
Utgångspunkten är en så kallad neoklassisk nationalekonomisk teori. Enligt den kan vi alla själva välja hur mycket vi jobbar. Det som styr vårt jobbval är hur vi värderar den ekonomiska ersättning som arbete ger kontra ”fritid”. Och den som ”väljer fritid” blir försörjd på annat sätt. Det kan vara arbetslöshetsersättning, ­sjuk­ersättning eller som det står om socialbidrag i utredningen: ”Modellen tillåter hushållen att välja att söka försörjningsstöd förutsatt att de har en inkomst under normen för försörjningsstöd.”
Undersökningen förutsätter alltså att för den som vill jobba mer finns det mer jobb att få.

KA frågade Joakim Hussenius, chef för Finansdepartementets fördelningsanalysenhet:
Många söker redan idag jobb som de inte får.
– Kanske inte idag när det är finanskris. Det här handlar ju om på lång sikt.
Med tanke på att många har haft svårt att få jobb under mycket lång tid, även under goda ekonomiska tider, kan man tycka att det är bristen på jobb som är det stora problemet. Men fokus för Finansdepartementet är alltså bristen på vilja att arbeta.
Var problemet för den ekonomiska tillväxten att arbetslösa inte sökte mer jobb?
– Ja, på marginalen.
Och sjukskrivna uppskattar sin betalda ledighet så att de inte går och jobbar?
– Ersättningsnivån påverkar och vi skattar omfattningen med vår statistiska modell.
Under många år har många av Kommunals deltidsarbetande medlemmar velat, men inte fått jobba mer. Deras verklighet verkar ligga långt ifrån er?
– Jag förstår hur du resonerar. Vårt tankesätt är: Är man missnöjd med den arbetstid man har så har man i den nya ekonomiska jämviktssituationen lyckats få en ny, på något sätt.

Finansdepartementets sätt att se på saken stämmer med vad många national­ekonomer anser.  
Men det finns också ekonomer, däribland nobelpristagern Paul Krügman, som anser att arbetslösheten oftast inte är självvald. Och Arbetarrörelsens Tanke­smedja menar att Borgs ekonomiska politik är grundad på myter.