De rika sprang i från när vinsterna växte

Vem vinner, vem förlorar?
I valrörelserna handlar fördelningsdebatten om skatter, bidrag och ersättningar. Men det är annat som drastiskt fördjupat inkomstklyftorna under de senaste årtiondena.

Experterna på Finansdepartementet skriver i budgetens fördelningspolitiska redogörelse:
– Under 1991-2007 är det framför allt ökade kapitalvinster och kapitalinkomster som förklarar de ökade inkomstskillnaderna.
Den blå kurvan visar hur Sverige under 30 år gjorts allt mer ojämlikt. Måttet är det samma som Finansdepartementets Ginikoefficient.
Hur man än mäter blir resultatet detsamma:
Fram till 1980 sjönk inkomstklyftorna. Sedan har de, under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, vuxit kraftigt som i få jämförbara länder. De allra rikaste, kapitalägarna, har gynnats.  

Köpkraften för de hundratusen mest välbärgade har mer än fördubblats sedan 1991.
Ett ensamhushåll i den gruppen hade 2008 i genomsnitt 126 000 kronor netto att spendera varje månad. Åtta gånger mer än om han eller hon varit heltidsarbetande ensamstående barnskötare.
Köpkraftsgapet mellan dem har sedan 1991 ökat med 60 000 kronor i månaden. Klyftan mellan de mest välbärgade hushållen och kommunalarna blir ännu större om kommunalarna har barn, är arbetslösa eller sjukskrivna.
Även högre tjänstemän i landet har haft en mager inkomstutveckling jämfört med de rikaste med sina kapitalinkomster.
Till på köpet underskattar inkomstundersökningarna mycket kraftigt de verkliga klyftorna. Många hundratals miljarder räknas inte med. Bland annat cirka 150 svarta miljarder, företrädesvis företagarinkomster.
Än viktigare i sammanhanget är att alla vinstmiljarder som står kvar i företagen inte räknas med. Pengarna tillhör ju i slutänden ägarna. Och ett fåtal äger mycket i Sverige.

Den långsiktiga trenden, sedan början på 1980, är att företagens vinster växer snabbare än lönerna. När allt mer går till kapitalvinster och kapitalinkomster ökar inkomstskillnaderna i landet.
Finansministrar har regelbundet varnat för att höga lönelyft kan skada exportföretagens konkurrenskraft. Samtidigt hävdas också att politikerna inte ska styra i löne- och avtalsfrågor.
Först långt i efterhand får vi, om någonsin, öppenhjärtiga besked. Kjell-Olof Feldt (S) var finansminister i början på 80-talet då trenden vände mot högre vinster och större inkomstklyftor.
Om utarbetandet av politiken för att få fart på svensk ekonomi 1982 skriver han:
”Vi måste övertyga facket om nödvändigheten av löneåterhållsamhet medan vinsterna steg. Vår politik skulle stå och falla på den punkten”.
Idag sker den öppna statliga påverkan på facken och löntagarna genom institutioner som Riksbanken, Medlingsinstitutet och Konjunkturinstitutet.
Med relativt sänkta lönekostnader och hög produktivitet fick svenska företag guldläge. Exportindustrin kunde sälja allt mer när världsekonomin växte med nästan 100 procent under två årtionden fram till krisen började. (Se KA nr 12/09.)

När svensk ekonomi växte med hela 39 procent per person 1991-2008 skapades utrymme för både kraftigt höjda kapitalinkomster och betydande reallöneökningar.
Men som framgår av tabellen har köpkraften för såväl arbetarhushåll som högre tjänstemän inte vuxit i takt med den ekonomiska tillväxten.
Arbetslösas, sjukskrivnas och förtidspensionärers standard ökade mycket långsammare.  Endast 13 procent under denna tid med kraftig ekonomisk tillväxt.
Den skattefinansierade offentliga sektorn (främst kommuner och landsting) utjämnar välståndet genom skola, vård och omsorg. Men 1991-2008 växte verksamheterna som betalas av offentlig sektor med bara 5 procent per person.