Att själv gå sträckan mellan vassbrynet och filten för en påtår var uteslutet. Jag var nyförlöst. Och med tanke på badsäsongen är april inte någon bra månad att föda barn i. Så därför fick jag helt enkelt bada i vassen – i år igen.
Min nyförlösta kropp förde automatiskt tankarna till djurriket. Hållning som en dromedar, blålila rivmärken efter en tiger runt hela nedre delen av bålen och elasticitet i huden som kindpåsarna på en hamster. Lägg därtill den vanliga vårblekheten, ungefär som halvtinad torskfilé både i färg och konsistens, så börjar vi närma oss resultatet efter mitt idoga barnafödande.
– Du är fin, hur många gånger ska jag behöva säga det?

Som om det skulle spela någon roll vad mannen i mitt liv tyckte. Det är ju vad alla andra tänker som är avgörande, tänkte jag och tog ytterligare ett steg ut i den dyiga sörjan.
Jag hade visserligen köpt mig ett årskort på gymmet. Och gjort premiär i elljusspåret med de dittills oanvända löparskorna. Men Rom byggdes ju inte på en dag. När man i efterhand tänker på joggingturen i slow motion vet man att övningen bör upprepas. Det lösa hullet runt torso dallrade på vägen upp och daskade på vägen ner. Bittert ångrade jag nio månaders passa-på-kakor och en-gång-i-livet-karameller.
Men min fylliga byst kunde trots allt ingen ta ifrån mig. Åtminstone var fjärde timme kunde jag slå mina medsolare med häpnad och värdigt skrida ur vassen med denna enorma matanordning spänstigt utstående från kroppen. Att den resten av tiden hängde där ungefär som en luftmadrass under uppumpning spelade mindre roll.

Då fick jag syn på en annan mamma i strandkanten. Men både hon och hennes barn var äldre. Hela ligan såg rumsren och blöjfri ut. Hon hade inga mörka ringar under ögonen efter nattvak och borta var den sladdriga mammabuken. Tänk den som ändå vore 40, tänkte jag avundsjukt.
Lite längre bort satt en smärt, vältränad dam i en solstol och bläddrade i en deckare. Hennes barn var förmodligen utflugna sedan länge. All tid i världen. Tänk den som ändå vore 60, fortsatte jag missunnsamt.
I skuggan under en björk satt en skröplig gumma på sin rollator. Tänk den som ändå… Längre än så hann jag inte innan vassen skar mig tillrättavisande under foten. Jag nyktrade till och insåg att vassen hade rätt. Var tid har sin charm och just min tids charm byggde inte på kroppslig skönhet. Betydligt muntrare försökte jag återigen väcka min sambos uppmärksamhet.
Det vore verkligen gott med tretår!