Låt inte filmtiteln lura dig att tro att detta är en romantiserande bagatell om Italien och kärlek. Visst är det storslaget vackra bilder från Italien och visst är det känsloladdad passion, men berättandet är ganska distanserat.

Tilda Swinton gestaltar Emma, hustrun och modern i en välbärgad italiensk familj styrd av traditioner och konventioner. Hennes och makens barn är vuxna och lever sina egna liv. Familjens företag sköts av maken och en av sönerna. Emmas arbete består i att se till att hushållets anställda gör vad de ska samt att planera storslagna fester och middagar.
Hon är minst sagt sval. Tills den dag hon rent kroppsligt reagerar på sin egen sons vän, kocken Antonio.

”Kärlek på italienska” är en extremt visuell film som stundtals tyngs av ett alltför symbolmättat bildspråk. När fler än en kvinna klipper av sig sitt långa hår som ett steg mot frigörelse är det minst en för mycket.
Och motsvarigheten till den kvinnliga bimbon – mannen av folket i kontakt med det ursprungliga – får som så ofta vara överklasskvinnans väg till att uppleva naturen, maten, grödorna, jorden. Att möta livet som det egentligen är och borde levas. Via Antonio och deras första kärleksmöte förvandlas Emma från kontrollerad och kylig till att bli kropp.

Med det sagt låter det som en rätt medioker filmupplevelse. Men ”Kärlek på italienska” – vars originaltitel ”Io sono l’amore” snarast betyder Jag är kärlek – är trots allt en originell historia och en ganska mörk sådan.
Här finns inget glättigt, lättsmält utan snarare ett sakta trevande fram mot berättelsens kärna. Bortanför alla symboler och vackra miljöer känns det nästan som den letar efter någon slags sanning.