Kompisarna fick Veijo att börja tävla

Sommaren är motionsloppens tid och tusentals tjejer och killar, tanter och gubbar vill tävla mot sig själva, mot banan eller mot varandra. Veijo berättar om sitt första lopp:
– Det var Lidingöloppet i början på 80-talet. Mina kompisar sa ”du måste vara med”. Efter det var det min skalp de ville ha.
För Veijo sprang snabbt, han har sprungit maraton på 2 timmar och 36 minuter, en elittid.

Idag tar han det lugnare och tävlar inte längre. Men ute i spåret är han nästan varje dag.
– Jag känner att jag mår bra då. Man är faktiskt som en ny människa efter träningspasset.
Hur kom det sig att du började träna?
– Jag gick upp i vikt när jag gjorde lumpen. Då fick jag höra lite gliringar, så jag tänkte vad fan. Jag började träna. Och sen har det blivit mer som en livsstil. Jag behöver inte tvinga mig ut för att springa.
Fast han kör lugnare idag än på 80-talet. Framför allt på grund av att han fått operera ett knä, när han hade inflammation i en sena. Jag frågar honom om känslan när man gått i mål efter ett maratonlopp.
– Man är helt slut. Det är ingen fin känsla. När man kommer i mål är kroppen helt tom.
Ändå fortsätter han, om inte annat för känslan i bastun efter en bra joggingrunda:
– Det är pricken över i:t!