Vår ”ekonomi” är värd all omsorg. I alla fall den som Riksbanken ger den. Och när det börjar gå lite bättre för industrin, vilket ju inte alls är så mycket bättre eller så särskilt lång tid med uppåtsignaler, då slår Ingves snabbt till med en höjning av den styrränta som avgör bankernas utlåningsränta. Blygsamt, från 0,25 procent till 0,50.
Men kännbart ändå, med tanke på de stora lån många unga familjer tagit för att få en bostad.

 ”Höjda räntor är goda nyheter för ekonomin”, kan man läsa i SvD:s analys i dag. Höjningen betyder några hundralappar i höjd månadskostnad för den som lånat en miljon. Hus- och lägenhetspriserna bedöms inte sjunka, eftersom det är ont om bostäder, och ännu större brist på hyresrätter.
De som behöver någonstans att bo måste oftast köpa ett hem. Vilket i sin tur gör att ungdomar från arbetarklassen hamnar längst bak i kön, och därmed måste vänta längre än andra på att bilda familj, enligt färsk forskning från Uppsala Universitet.
(Se tidigare tyck i detta ämne.)
Boräntorna kan dessutom komma att höjas ännu mer, enligt SvD-analysen, eftersom nya regler på finansmarknaden gör det dyrare att låna.
Man ska alltså räkna med att boendekostnaderna ökar, men vara glad för att vår ”ekonomi” mår bra. Och ännu gladare bör vi bli när styrräntan ligger runt 3 procent, och lånekostnaderna svingar sig mot nya nivåer.
Ja helst ska vi ha marginaler för räntor runt 6 procent, meddelade en finansman i SVT igår.

Problemet är bara att dessa marginaler finns hos allt färre människor. Se exempelvis fakta om ökad fattigdom bland arbetarkvinnor i en ny LO-rapport i dag. Ekonomin må få upp farten och enligt vissa behöva sin ”isblåsa” i form av högre räntor, men arbetslösheten ligger fortfarande runt 9-10 procent, och de nya jobb som kommer är ofta i bemanningsföretag, eller tillfälliga anställningar av olika slag. Otryggheten för löntagarna är större, vilket ökar sårbarheten som låntagare.

Ingves var dock helt lyrisk och utbrast att ”vi lever i en bättre värld, en mycket bättre värld”. Dock inte bättre än att vice Riksbankschefen Karolina Ekholm reserverade sig mot beslutet, bland annat med motiveringen att oron och osäkerheten i Europa är väldigt stor.
Om hårda sparpaket införs för offentliga sektorn i alla de länder som i dag köper av oss, ja då kanske det är förhastat att redan nu börja kyla ner, se även KA:s artiklar i ämnet.
Karolina vet kanske mer än Stefan om ekonomin, i alla fall tycker jag det verkar så.

Liknande tankar är Dagens Arenas ledarskrivare (och KA-kolumnisten) Björn Elmbrandt inne på i dag: Under rubriken ”Höj inte nu!” skriver han bland annat:
”Att räntan skulle höjas har legat i luften sedan tidigt i våras – ändå är det inte självklart med en höjning nu, med tanke på den växande osäkerheten om konjunkturen.
Börsen är aldrig att lita på, fast den för närvarande pekar mer upp än ner och flera av de stora börsbolagen väntas redovisa förbluffande höga vinster. Men den svenska arbetslösheten är fortfarande skyhög och åtskilliga av de små och medelstora företag, som tog den stora smällen för två år sedan, lever alltjämt med kniven på strupen.
Som Konjunkturinstitutet nyligen påpekade skulle Sveriges ekonomi behöva en klar efterfrågestimulans. /—/ Tittar man enbart på inflationen så skulle Sverige gott kunna vänta. ”

Det som försatte mej i grubblerier framför morgontidningen var inte enbart höjningen, utan den glädje vi förväntas känna när ”Ekonomin” behöver något som får det att svida i plånböckerna.
Medan vi däremot ska tycka det är hemskt när det föreslås något som är bra för ”Miljön” (rödgrön bensinskattehöjning i två steg, totalt 40 öre per liter på två år, med full kompensation för jobbresor).
Hushåll som får 200-500 kronor högre bolån i månaden ska jubla. Men hushåll som får en hundrings höjning på grund av bensinkostnaden ska vara arga.
Finns det någon rim och reson i detta? Kan Ekonomin verkligen må bra utan en Miljö som gör detsamma?

PS: Frisk eller sjuk patient? Det beror på vem man frågar. Enligt Nobelpristagaren i ekonomi och professorn Paul Krugman mår ekonomin inte alls bra, utan är nära en depression, och om det blir så handlar det om en misslyckad politik. DS