En komedi bör man nog ändå bäst bedöma utifrån skratten. Kommer de spontant, kommer man ihåg dem, är de många?
Tyvärr faller skrattutvärderingen inte väl ut här, och så många andra anledningar att se ”When in Rome” finns inte.

Storyn är tunn och förutsägbar, Rombilderna är få och fulla av klichéer. Bara Don Johnson lyser upp lite i en oväntad biroll som den kärlekshungrande Beths sviniga fader.

Och jag har svårt att se något positivt i att också män objektifieras oförblommerat.