Den pågående valkampen mellan det rödgröna och det blåa laget verkar föras med med en uppsättning motsägelsefulla regler.
I den officiella Vita boken står det: Ideologi, debatt, sakfrågor, utspel och reaktioner där mediebevakningen hjälper väljarna att fatta de beslut som bäst stämmer överens med deras världsbild och situation. I Svarta boken står det: smutskastning, skitprat, lögner, och tasksparkar. Samt mediedrev som grädden på moset.  Frågan är vilken bok som används mest?

En gång i tiden var det filosofen Rosseau som sa att det gäller att kunna bortse från sitt egenintresse, det som bara är bra för en själv, och även tänka på det allmänna bästa.
Sedan dess har vi fått ett samhälle och medier allt mindre intresserade av principfrågor och idédebatt. I stället för att prata om hur beslut och förslag påverkar demokratin och samhällets strukturer handlar det om Mona Sahlins klädstil eller hur man på bästa sätt ska göra Maria Wetterstrand mindre trovärdig, eller rentav ”krossa” henne. Inte i första hand hos väljarna, utan bland journalisterna, som sen ska göra jobbet färdigt åt politikerna. 

Ester Pollack och Sigurd Allern skildrar den här processen väldigt väl i boken Skandalernas Markedsplass, politikk, moral og mediedrev, som kom häromåret. Boken visar med en rad exempel hur politiker eller deras allierade med intresse av att förgöra en motståndare läcker till medierna, som får skandalen att ta fart.
I går skrev bland annat Aftonbladet om hur SvD:s ledarsida tänkt sig att Maria Wetterstrands popularitet skulle sänkas. Som draglok åt de rödgröna i kampen om medelklassväljarna har hon blivit ett hot, och där räcker det inte med sakfrågorna.
MP har exempelvis fördubblat sitt väljarstöd i Stockholm, enligt SCB:s väljarmätning, som omfattar 9000 tillfrågade.
”Valrörelsen lär bli både grön och smutsig”, som tidningen Citys reporter så träffande formulerade det i gårdagens tidning (14 juni 2010).

Nu får vi hoppas att ledarsidornas skribenter har mer råg i ryggen än så, och att eventuella dekret från moderata intressegrupper och chefsideologer inte styr tyckandet, även om kontaktvägarna från tankesmedjor och Uppsalastudier på Pol kand-linjen är täta.
Men det är något i den pågående valkampen som får mig att tänka på min klasskompis Lisbeth från mellanstadiet. Hon som blev högröd i ansiktet och vrålade foouusk när någon inte körde rent spel under brännbollen. Kanske är det bara den ojämna maktfördelningen i medievärlden som gör att det känns oschysst.

Spelet just nu verkar föras med två regelböcker samtidigt. Alliansen spelar på båda planhalvorna, fräckt och ibland fult med småpartierna och deras ungdomsförbund som grovjobbarna. De knycker bollen och knuffas i ryggen och har talkörer som trakkar motståndarna och underminerar deras spel.
Ofta verkar det löna sig, i alla fall ser det så ut hittills. De rödgröna som lagt fram förslag efter förslag, talat om precis allt vad de tänker göra och lite till får dålig utdelning på sina ansträngningar, i alla fall så här långt. 29 öres bensinskattehöjning (vilket är ungefär samma prisskillnad som mellan två bensinpumpar på en motorväg) trumpetas ut som ett större hot än klimatförändringarna  trots att pendlare kompenseras fullt ut.

Och en skattehöjning för en tiondel av husägarna målas ut som storstadsfientligt, utan att någon hörs protestera, trots att alla i bostadsrätt, småhus och hyreshus vinner på de rödgrönas förslag.  Att få köpa hushållstjänster med skatterabatt presenteras som den stora frihetsreformen fast det används av några få procent höginkomsttagare, som skulle haft god råd att betala själva.
En folkomröstning på om vi vill betala 28 miljarder för 20 kilometer motorväg blir nästa ”skandal”, eftersom det bara är de bilåkande höginkomsttagarnas åsikter som lyfts fram.
Den här berättelsen dominerar över de rödgrönas många förslag och det känns inte rättvis. Väljarna får ta ställning till spelet och inte till frågan.
De borgerliga avkrävs inga besked utan kan sätta in stöten med feta vallöften när matchen nästan är slut och då hoppas få in det avgörande målet.
Vem minns idag Reinfeldts vallöfte i augusti 2006, att allt som sossarna lovade om offentlig sektor skulle moderaterna överträffa?

Något liknande bör vara på gång i höst. Redan har han börjat lägga sig i vård-skola-omsorgsfilen, där han kanske kan få köra på om väljarna inte tycker det gör någon skillnad att skattepengarna delas ut till storägare i riskkapitalindustrin, att Stockholms vårdval missgynnar de fattiga, och att akutsjukhusen kan ha dubbla kösystem för privata sjukförsäkringar.
I dag har allt färre människor personlig kunskap om politik eller kontakt med politiker via partier eller folkrörelser. Socialgrupp och partilojalitet blir mindre betydelsefult. Det som är synligt längst fram just nu blir allt viktigare för besluten. Personligheter hos partiledarna väger tungt.

Medier, oavsett partifärg, och i synnerhet om det bara finns en dominerande partifärg, borde bjuda motvikt mot detta och informera medborgarna så att de kan fatta beslut baserade både på samhällsintresse och egenintresse.
En valkamp som förs med de här reglerna ger konstiga underlag för väljarbeslut. Där kan en Stockholmsdialekt väga tyngre än en rättvis a-kassa.
Foouusk, skulle Lisbeth ha sagt.