Om det vore så att motgång föder kamplust så skulle nära en halv miljon människor vara ute på gator, torg och i tidningar och protestera. Så många är nämligen arbetslösa just nu. Det är en ökning med 80 000 jämfört med förra året. Då landade arbetslösheten på 8 procent, vilket i sin tur var en ökning med 100 000 jämfört med året dessförinnan.
För närvarande är det dessutom fler kvinnor än män som mister jobben, bland annat för att cirka 25 000 arbeten försvunnit i offentlig sektor på grund av besparingar.  De långtidsarbetslösa har blivit 54 000 fler. Finansministern oroas inte av siffrorna, utan är mer bekymrad för de finansiella marknadernas väl och ve. Alla misslyckanden kan gömmas bakom finanskrisen, trots att de inhemska jobbsatsningarna med olika käcka namn inte visat sig ge någon större effekt, utan mest kostat skattepengar.

Storsatsningen på att anställa coacher till arbetsförmedlingarna, är exempelvis inte alls lika bra som arbetsmarknadsutbildning. Men dessa har i det närmaste upphört, vilket får kritik från både LO och regeringens finanspolitiska råd.
Tyvärr är nu inte verkligheten sådan att utsatthet föder upprorslusta. Den som fått nobben på hundra jobb känner sig inte så jättekarsk. Och eftersom hälften av alla arbetssökande saknar a-kassa och många även är sjuka, så har man fullt upp med att försöka hålla näsan över vattnet och bevara något av självrespekten i en miljö som antyder att alla misslyckanden är ens eget fel.
När Borg oroar sig mer för finanskrisen än de berörda människorna berättar han något viktigt om hur han ser marknadens överordnade roll. Politiken måste vara en möjlig motkraft mot marknadens och kapitalismens tillkortakommanden. Först då kan den få betydelse.

De rödgrönas förslag om investeringar i bland annat kollektivtrafik, 15 000 offentliga jobb, gröna jobb och nya bostäder som även unga har råd att bo i är ett steg i rätt riktning, och visar en tro på politikens möjligheter att minska klyftorna och förbättra samhället.