Varför lämnade Sverige goda centrala välfärdslösningar för sämre alternativ? Varför tappade arbetarrörelsen bort sina egna visioner?
Det blev plats för reflektioner under några timmar när projektet ”Med historien mot framtiden” diskuterades.
Forskarna Ylva Waldemarson och Lars Ekdahl har skrivit varsin bok om Kommunal utifrån forskning om förbundet åren 1960 och framåt. Historieprojektet kom till med anledning av Kommunals 100-årsjubileum.

Författaren och journalisten Björn Elmbrant som ledde samtalet på kongressen ställde frågan hur ett stort förbund som Kommunal, med så olika yrkesgrupper, ändå hade kunnat hålla ihop. Vad var kittet?
– Det beror i grunden på att Kommunals medlemmar har politiska arbetsgivare som avgör finansieringen och därmed deras villkor, det är den gemensamma olikheten gentemot andra fackliga förbund, svarade Ylva Waldemarsson.

Privatiseringen av den offentliga sektorn, vändningen i den svenska debatten, väckte många frågor.
Lars Ekdahl menade att det fanns bristande förståelse för vilka krafter man släppte fram med privatiseringen. Här borde förbundet haft en bredare diskussion av vilka följderna skulle bli, innan man tog beslut om en ny inriktning vid kongressen 1993.
Men det finns fler förklaringar, menade Ylva Waldemarsson. Det fanns ett missnöje med de kommunala arbetsgivarna, olika strategier att få upp löner hade inte lyckats.
Språket, ordval, är viktigt. Om arbetarrörelsen börjar använda ekonomernas språk och tappar bort sitt eget, tyder det på bristande självkänsla.

Hur ska förbundet agera nu? Kanske återknyta till tanken att den offentliga sektorn är ett demokratiskt projekt, att det finns områden som ska skyddas från marknadskapitalets intressen. Och klimatfrågan kräver strategier.
Här kan Kommunal liera sig med andra organisationer som arbetar med detta, menade Lars Ekdahl.