Oroligheterna i Grekland och skakningarna i ett antal europeiska länders ekonomi är bara den senaste av ett antal kriser för dumdristiga politiker och ett övermodigt finanskapital. Kriser som den lilla människan tvingas betala, inte bara i Grekland.
Visst lever vi svenskar i ett välordnat, strävsamt arbetande land med en hög levnadsstandard, jämfört med andra. Men Sveriges stabila yttre och välansade gräsmattor döljer en växande otrygghet.  

Idag är 80 000 långtidsarbetslösa. LO-ekonomerna befarade, före Greklandskrisen, att den höga arbetslösheten riskerar att bita sig fast. Vi ser en dramatisk ökning av antalet oförsäkrade arbetslösa i Sverige, mest yngre.  Om ingenting görs åt a-kassesystemet kommer det om fyra år bara att ge 40 procent av en ­medelinkomst­tagares lön.
På bara några år har arbetsmarknaden brutaliserats enormt, med arbetsgivare som systematiskt sorterar bort svagpresterande, underentreprenörer för vilka djungelns lag gäller, och ensamstående kvinnor som sitter vid telefonen och väntar på ett inhopp i vården. De skyddsnät, som var tänkta att fånga upp den som faller, har med tiden fått stora hål och revor.  

Olika falla ödets lotter. För de banker som främst vållat finanskrisen lade politikerna ut nya skyddsnät efter nattligt krismöte i Bryssel. Men vad kommer det att betyda för pensionerna om vi får en ny, stor konjunkturnedgång?
Kriserna vi sett återkomma med jämna mellanrum de senaste åren är alla mer eller mindre tillväxtens kris. Den utvecklas nu till en social kris, när statsfinanserna i land eller land hårdhänt ska saneras.  
Men det är i längden demokratiskt ohållbart med ett system som privatiserar vinsterna, men socialiserar förlusterna. Kan vi inte gemensamt formulera en ny politik som kan ge både trygghet och en klimatmässigt uthållig utveckling, bäddar vi för den extremism som vi för 60 år sedan ville förhindra.

JA
Samma skatt för pensionärer som för ­lön­tagare.

NEJ
Förbifart Stockholm.