Det var inga bitterfittor som ledde kvinnokampen på 70-talet. Ebba Witt-Brattström beskriver sig och sina systrar som ”blåögda optimister”. Hennes nya bok är ett dokument över kvinnorörelsens och aktivismens tid men också över Ebbas eget liv. Den innehåller såväl urklipp från Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen som en bild av Ebbas förlossning.
– Jag var en typisk aktivist och aktivisten måste ha kött och blod. Jag var tvungen att beskriva vad som hände med min kropp. Mycket av det vi gjorde gick ut på att skapa en funktionell kvinnokropp. Det är stor skillnad från i dag när många är missnöjda med sina kroppar för att de inte överensstämmer med ett sjukt ideal. Man gör så mycket ingrepp i kroppen. Vi hade ingången att alla var jättevackra som de var.

I Grupp 8 kämpade kvinnor födda på 30-, 40- och 50-talen tillsammans för kvinnors rättigheter. Organisationen var socialistisk och 18-åriga Ebba som drömde om att vara en åtta, hade inte den bakgrunden. Socialist blev hon för att komma åt kvinnoförtrycket.
– Jag är ingen partimänniska, jag är nog ärkefeminist. Allt som är bra för kvinnorna är jag för. Det gör att jag är mer vänster än höger.
I boken skriver Ebba att kvinnorörelsen mot slutet av 70-talet tog sina sista tag.
– Jag tror att vi blev för hotfulla. Medierna vände sig bort från oss.
– Vi var en halv miljon kvinnor som stoppade sexualbrottsutredningen, som var sexistisk. Jag tror att det skrämde skiten ur etablissemanget.

1975 kom kvinnofrågan in i regeringen och efter hand försvann aktivismen på gatorna. En effekt blev att Ebba och fler gick till universiteten och startade kvinnoforskningen.
Ebba menar att den nya mediesituationen på 80- och 90-talen, med många tv-kanaler och sedan nätet, skapade en backlash för det som kvinnorörelsen hade kämpat för.
– Det kom fram ett kvinnoförakt, pornografi och en allmän sexualisering. Också modehysterin, det bestämdes hur kvinnorna skulle se ut och vara. Kommersialiseringen med reklamtv förändrade saker.
Grupp 8 drev städarnas och låglönekvinnors kamp. Så ser det inte ut i dag. Varför blev feminismen en fråga för bildad medelklass?
– Vi hade solidaritet som det absolut viktigaste. Det var dåligt samvete också, att många av oss var mellanskiktskvinnor. Det var självklart att vi skulle stödja städstrejken 1975 och Grupp 8:s första utåtriktade arrangemang handlade ju om deltidsarbete och låglöner.
-Det var självklart att vi som hade mer ork, som inte hade tunga jobb, skulle göra det åt dem. Sedan kom en röst som sa att man inte kan tala för andra, det var löjligt att tro att man kunde det.
Men du tycker att man kan tala för andra?
– Ja, jag anser att du kan inte bara vara feminist för din egen inriktning. Så länge det finns en enda kvinna i världen som utnyttjas för att hon är kvinna, så kan inte feminismen vila.

Kvinnobulletinen skrev om ”Deltid – den perfekta utsugningen” på 70-talet. För kommunalare är heltid fortfarande ingen rättighet att räkna med, vilket förvånar Ebba.
– Är det så fortfarande? Varför har det inte ändrats? Herre gud, då blir jag trött. Kvinnoförtrycket är ett strukturellt problem som samhället tjänar på att vidmakthålla. Det behövs en rejäl kvinnorörelse igen som tar upp de här verkliga frågorna.
Är det möjligt med en ny Grupp 8?
– Det tror jag. Om man fick tillräckligt många unga intresserade. Och då skulle vi haka på med våra rollatorer.
Var tycker du att feminismen befinner sig i dag?
– I dag finns så otroligt många typer av feminism. Och det är säkert bra. Men det är också dåligt när det gäller att formera sig. Det är svårt i dag att säga ‘vi kvinnor’ eller ‘alla kvinnor’.

Ebba Witt-Brattström

Yrke: Litteraturhistoriker, för närvarande gästprofessor vid Humboldtuniversitetet i Berlin.
Ålder: 56 år.
Bor: Hyreslägenhet i Berlin.
Familj: Make och fyra söner.
Bakgrund: Har jobbat som vaktmästare på bibliotek, bokhandelsexpedit, invandrarlärare, frilansskribent, redaktör för Kvinnobulletinen och som kvinnoforskare med inriktning mot litteratur
Aktuell: Med boken Å alla kära systrar!
Tre boktips: Moa Martinsons Mor gifter sig, Edith Södergrans Dikter, Sofi Oksanens Utrensning.

Grupp 8

- Bildades 1968 av åtta kvinnor och hade sin storhetstid under 70-talets mitt.
- Var en feministisk och socialistisk rörelse.
- Kämpade bland annat för dagis, rätt till heltid och sex timmars arbetsdag åt alla, rätten till den egna kroppen, fri abort och smärtlindring vid förlossning.