De möter barnen varje dag med sådan kärlek och glädje att man nästan blir överväldigad. ”Heeej Lykke!”, säger de och öppnar famnen. På precis samma sätt som de har gjort med Elliot och Movitz. Barnen känner att de verkligen är välkomna, att det betyder något att just de har kommit dit just i dag.
Aldrig någonsin har de mötts av en bortvänd rygg eller personal som hellre samtalar med varandra än välkomnar barn. Aldrig någonsin har barnen sagt att de inte vill gå dit. Tvärtom, varje dag har de bubblat om nya upplevelser.
Och resten av dagen möts barnen av samma kärlek, samma respekt, samma nyfikenhet.

De trollar med knäna, våra fina pedagoger. Trots att de varje år får höra att det inte finns några pengar till någonting, vare sig material eller löneökningar, så har de en oerhört ambitiös pedagogik.
De lär barnen om sina sinnen, om sina egna förmågor, de lär barnen visa varandra kärlek och respekt och att det är okej att vara annorlunda. Det finns alltid en famn att krypa in i, alltid ett knä att få tanka kärlek i. Alltid en nyfiken fråga, hur tänkte du nu?

Under de fyra år som vi har haft barn där har jag aldrig sett dem ”ha en dålig dag”, fast de rimligen måste ha haft det. Och jag kan bli så frustrerad över att dessa superproffs som briljerar så i sitt yrke, som arbetar långt över sitt uppdrag, att de aldrig får någon löneökning. Att det alltid är ”annat som ska prioriteras”, att det ”aldrig finns utrymme”.

Det måste finnas utrymme för människor som gör ett helt enastående jobb, varje dag, att få en löneökning. Även inom den kommunala barnomsorgen.