Allt hon tar i blir till guld, hon har satt ribban högt. Patti Smiths nya dikter andas lite trötthet. Den fräcka tonen i hennes dikter från 70-talet har ersatts av lugn. Jag tänker mig att den coola tjejen blivit vis och insiktsfull. Det är gud och kors hit och dit, det är lamm, barn och mellanöstern. Det är tårar och blod.

Jag saknar perfekta formuleringar, som med kraft går in i magen. Vackert är det, men mig biter det inte på. Patti Smith behöver inte slänga sig med det klassiskt poetiska, hon har något alldeles eget. Dikten Vår jargong tystar trumman sticker ut, med trotsig kampanda à la Patti.