Jag skrev en krönika i Metro om det för sex år sedan. Här är valda delar ur den:
”Mina föräldrar skulle rädda sitt äktenskap och vi flyttade ned till Malmö en vecka före skolstarten. Jag var sju år och blev mobbad från första dagen.
Efter nio år gick jag ut genom samma dörrar på Dammfriskolan i Malmö som jag gått in i och jag vände mig inte om. Det var en befrielse. Äntligen.

Femton år senare kom inbjudan till en klassfest. Och jag tänkte, jag ska visa de jävlarna. Jag tog flyget ned och tog in på hotell och gick till frisören och tog två glas champagne vid ingången för säkerhets skull. ?Och jag möttes av värme.
”Du är dig precis lik!” sa de. ”Fast ännu finare.”
”Vi visste alltid att det skulle gå bra för dig. Du var så tokig, så rolig, så begåvad, så vild och galen.”

Jag blev mållös. Var fanns alla mina monster? De berättade historier om mig när jag var sju och åtta och nio och elva och tretton. De mindes mer om mig än vad jag gjorde själv. ?
Fram trädde en bild av ett barn som inte var mer mobbat än andra. Tvärtom, jag hade varit ett ganska egensinnigt, envist barn som vägrade låta sig trampas på. Som själv bytte bästis lite som det passade henne. Som hade orgier i chokladbollssmet och höll på att bränna ned huset och hoppade ut genom klassfönstret och lockade kamraterna att hoppa med, och som var fullkomligt vidrigt taskig mot de killar som var intresserade av henne.

Plötsligt insåg jag att min bild av min barndom var totalt fel. Det fanns ingen jävel att bevisa något för. ?De som var där hade trott mer på min egen förmåga än vad jag hade gjort själv. Jag hade på bara några timmar fått en ny historia. Och jag hade fått min barndom tillbaka.”