Rockstjärnan, poeten och ikonen Patti Smith har skrivit en fin berättelse om sin långa vänskap till konstnären Robert Mapplethorpe. Patti kom till New York 1967 utan pengar på fickan och överlevde i tron på att en vacker dag bli en riktig konstnär.
Hon och Robert är båda trollbundna av vackra ting och kombinerar flera relationer: älskare, bästa vänner och konstnär/musa. De lyckas ta sig in i 60-talets innekretsar på legendariska Chelsea Hotel och på den vägen är det.
Patti hade inga planer alls på att bli musiker, med Rimbaud som husgud var det diktkonsten som lockade, tack och lov lät hon sig övertalas.

Patti Smith framträder som en mycket cool person, men inte på det hårda, tuffa sättet som man lätt förknippar med hennes musik och utseende. I boken är det en blyg Patti man får komma inpå livet, som gärna försörjer sin kille medan han skapar (hon blir känd före honom ändå).
Däremot är hon otroligt genuin och skiter i etablissemangen. Visst, hon är nästan irriterande impad av de stora (manliga) poeterna, men hon gör sig inte till. Hon gör egentligen ingen grej alls av att hon själv är jävligt bra. I stället namedroppar hon vilt epokens andra stora namn.

Boken är säkerligen en härlig upplevelse även om man inte är ett fan av Patti Smith. Hon skriver fint om en svunnen tid, tron på ödet och magi, en vacker vänskap och den eviga kärleken till konsten. I boken finns foton och teckningar som ytterligare förhöjer känslan av att vara med i det här fascinerande livet.