För det första: Var hade alla snorkiga och ohjälpsamma parisare tagit vägen? Dessa var som bortblåsta. Vänliga, hjälpsamma medmänniskor ritade på våra kartor, kollade tågtabeller, tryckte ut biljetter ur svårlästa automater, översatte krångliga menyer, till vår förtjusta häpnad.

För det andra: Var fanns alla tutande arga bilister och de stora avgasmolnen som brukar hänga över stan? Vi promenerade på bilfria gator, där skolbarn hastade iväg, torg med grönsaker öppnade sig och flanörstråken bågnade av – just flanörer.  Montmartre var igenkorkat, men av folk, inte av bilar.

För det tredje: Vad har hänt med de nedlåtande butiksanställda vars eleganta uppenbarelser skrämde vettet ur alla kunder utan jättefeta plånböcker? Även dessa har försvunnit och ersatts av idel rara och vänliga säljare som inte gjorde minsta sura min när det inte blev ”avslut”.

Denna ”sanning” om Paris speglar bara våra subjektiva upplevelser. Men en sak går att belägga: Paris har tagit strid mot bilismen och uppnått reslutat. Eller rättare sagt: Paris socialistiske borgmästare Bertrand Delancë har vågat ta fajten för en grönare, skönare stad och redan hämtat in några viktiga delsegrar.

Efter ett  nyhetsuppslag i dagens SvD om hur omöjligt det är att bekämpa bilismen i Stockholm så kommer utrikesreportaget med rubriken: Bilismen omkörd när Paris ska bli grönare.
Denne borgmästare har något så ovanligt som en vision, en lust och längtan att förvandla den franska huvudstaden till Europas grönaste metropol. Han vågar utmana för något han tror på.

Redan har kriget mot bilitrafiken lett till att antalet bilfordon i Paris har minskat med 20 procent sedan 2001. Och nu väntar mer av samma sak.
Flera bilvägar längs floden Seine ska bort och ge plats för  fotgängare. ”Ett livsbejakande stråk”, som borgmästaren själv uttrycker saken. Biltullar är inte hans modell, de tycker han är ”social apartheid” som gynnar välbeställda med feta plånböcker.
I stället erbjuds massor med hyrcyklar, prio för bussfiler, spårvägar.  Om bilisterna inte får plats i stan så struntar många i att ta bilen, menar borgmästaren. Till detta tar han bort giftbekämpningen i parkerna, anlägger små och mindre strålande mobilmaster, och små minivindkraftverk inne i Paris.

Den miljömedvetna medborgaren verkar häpet förtjust. Våra  egna storstadsmedier lyckas inte hitta en enda medborgare som är kritisk till 28 miljarders- satsningen på 20 kilometer motorled Förbifart Stockholm , trots att Naturvårdsverket slagit fast att projektet är oförenligt med svensk lagstiftning och experter på trafik säger att köerna är tillbaks om 10-15 år.
Motorvägar genererar mer trafik som ökar problmet med växthusgaser. Vill man uppnå miljömålen är det fel väg att gå.
Detta är framtida politikers problem, menar Moderatpolitikern Erik Langby!

Oljekatastrofen i USA, rapporterna om att värmen på jorden fortsätter stiga har ännu inte fött någon verklig miljöinsikt hos våra beslutande politiker. De, liksom många väljare hoppas att det hela ska ”gå över” utan att vi behöver ta något ansvar. Varje öres höjning av bensinen exempelvis möts med ramaskri, fast vi vet att det är sådana styrmedel som får fart på utveckling och omställning.
Nu borde jag skriva: Visst behövs bilen – och visst behövs bilen. Men vi ska inte öka beroendet av den, utan minska det.

Paris gör det som vi ännu inte vågar i Stockholm. De har en framsynt borgmästare med en tydlig vilja att omsätta sin politik i handling.
Han vågar se sanningen i vitögat och ta den nödvändiga striden mot bilismen. Han tycker inte att det är framtida generationers problem, utan vill skapa den goda staden här och nu.
Lägg till detta skrotade planer på att fylla stadens klassiska kvarter med skyskrapor (en del misstag har redan förvandlat delar av Paris till ett inferno av avgaser).
Finns det något att lära av läxan även i Stockholms stadshus?