I flera år har röster höjts från olika håll för att varna för att våra skattepengar inte kommer att räcka till för att betala den vård medborgarna kommer att behöva och kräva i framtiden. Lobbyarbetet är i gång och många – framför allt borgerliga debattörer – pekar mot Hollands system som en lösning.

Senast i raden av utspel är en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting om välfärdens långsiktiga finansiering som kom i april i år. Rapportens slutsats var att gapet mellan behoven och de offentliga resurserna skulle motsvara en skattehöjning på runt 13 kronor år 2035 (om gapet enbart skulle finansieras via skatten).
Syftet med rapporten är förstås att få till stånd en diskussion om hur välfärden ska betalas i takt med att kostnaderna för den ökar. Ska det ske med högre skatter eller med försäkringslösningar?
– SKL:s rapport är nyttig. Diskussionen kommer förr eller senare att tränga sig på. Kommunernas och landstingens pengar räcker inte och lösningarna kommer att handla både om skatteökningar och nedskärningar, säger Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja.
Hon menar att politikerna backar från sitt ansvar:
– Socialdemokraterna skyggar för att säga ”skatteökningar”, vilket krävs för en välutbyggd välfärd. Och moderaterna skyggar för att säga ”nedskärningar i välfärden” vilket blir konsekvensen av att sänka skatterna.

Att politikerna duckar kan få allvarliga konsekvenser eftersom medborgarna under tiden söker egna – privata – lösningar när de offentliga medlen inte längre räcker till för det som man utlovats.
– Ju mer det offentliga systemet urholkas, desto mer ökar ifrågasättandet av det offentliga systemet. Jag misstänker starkt att det är en medveten strategi från borgerligt håll. De tar inte diskussionen utan låter systemen förfalla samtidigt som något annat växer fram och etableras. Samtidigt är jag förvånad att vi från arbetarrörelsen är så defensiva i den här diskussionen.
Anne-Marie Lindgren önskar att politikerna var mer hederliga och sa att det här och det här måste vi ta bort från det offentliga åtagandet.
Samtidigt som de såg till att det som fanns kvar höll en bra kvalitet.

Hollandsmodellen

Alla måste teckna en privat sjukvårdsförsäkring som täcker vård och mediciner.
Basförsäkringen är obligatorisk. Konkurrerande försäkringsbolag kan inte neka någon att teckna basen, oavsett sjukdom.
Tilläggsförsäkringar kan tecknas för t ex tandvård och sjukgymnastik. Här kan försäkringsbolagen neka kunder samt ha differentierade premier.
Försäkringsbolagen bestämmer vilken vårdleverantör som ska användas.
Inslaget av offentlig finansiering är stort, även om individuella försäkringspremier uppgår till ca 100 euro per månad för baspaketet (ca 1 000 kronor).
Låginkomsttagare får en skatterabatt.
Självrisken ligger runt 165 euro (ca 1 650 kronor).