Boken har sin utgångspunkt i händelserna vid Coca-Cola-fab­riken i Guatemala 1978 då ledaren för fackklubben, Pedro Quevedo mördas med fyra skott genom vindrutan på sin bil. Där­efter skjuts han, för säkerhets skull, med ytterligare åtta skott i munnen.
– Men fackförbundet kämpade vidare, berättar Perjus. Det är detta som är det otroliga och fantastiska med historien. Några lämnade fackförbundet, men andra stannade kvar eftersom de trodde på en förändring, säger Perjus. Idag är facket starkt och etablerat på fabriken.

Varken mord, tortyr eller ockupation påverkade dock Coca-Cola Companys ledning i USA, som påpekade att de inte kunde ingripa i ett licensföretags inre angelägenheter.
”Vad kan vi göra när inte ens presidenten, militären och polisen kan få stopp på mördandet”, sa Coca-Colas ledning.
När sambanden mellan Coca-Cola och morden blev för uppenbara och ryktet om företaget blev för nedsmutsat insåg ledningen att något måste göras. En världsomfattande bojkott mot läskjätten hade inletts.
Bror Perjus var under många år en färgstark och debattglad redaktör för Livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel. Det var åtta år sedan han gick i pension, när jag nu möter honom har han samma pigga blick och unga sinne.
Varför skrev du boken?
– Ända sedan jag såg bilden på den mördade Pedro har jag haft den i bakhuvudet och ville berätta historien i sin helhet och i detalj.
Boken handlar också om den globala fackliga unionen IUL där Kommunal också ingår. Och 1993 då IUL höll kongress i Stockholm var ägaren till Coke-fabriken i Guatemala, Carlos Porras, inbjuden att tala. Femton år efter morden tackade han världens livsmedels­arbetare för ”vad ni gjort för Coca-Cola i Guatemala. Tack vara er insats har vi nu de bästa relationer mellan företagsledning och fackförening vid vår fabrik. Och drycken Coke är nu ännu populärare eftersom vi nu behandlar våra anställda så väl”.
Idag tillhör Coca-Cola de transnationella företag som har globala fackliga avtal med facket IUL. Andra är bland annat bananföretaget Chiquita och Uni­lever. De följs upp ett par gånger om året.

På t-tröjan syns Edgar Rene Aldama, en av de fackliga ledarna på Coca-Cola som sköts i Guatemala. Nu är han inspirerande martyr för de fackligt aktiva på Coca-Cola.
På t-tröjan syns Edgar Rene Aldama, en av de fackliga ledarna på Coca-Cola som sköts i Guatemala. Nu är han inspirerande martyr för de fackligt aktiva på Coca-Cola.
Foto: Bror Perjus

– Striden om mänskliga rättigheter på Coca-Cola var mycket viktig, säger Ron Oswald, general­sekreterare för IUL i boken. Den striden gjorde IUL vuxet att agera i en globaliserad ekonomi, präglad av internationella bolag.
Perjus skriver också om hur erfarenheterna från striden med läskedrycksjätten kan utnyttjas för att främja global demokrati, håll­bar utveckling, en jämlik värld och en stabil världsekonomi.
Men vägen dit är minst sagt krokig, de ekonomiska kriserna avlöser varandra. Risk­kapital­­bolag har börjat investera i skolor, vård och omsorg också i Sve­rige. Om detta skrev Perjus i sin förra bok ”Casino Jorden – vem plundrade folkhemmet” som kom på Brev­skolan 1998.

Författaren skriver ock­så att det är facket som måste hålla kursen för mänskliga rättigheter:
”Ett vänsterparti som inte bygger på en fungerande facklig rörelse är inget vänsterparti… Om par­ti­et saknar förankring i en facklig rörelse kommer partiet förr eller senare att antingen gå under eller upplösas i brist på förankring i det omgivande samhället… Särskilt lätt är det om man lyckats erövra regeringsmakten och få tillgång till maktresurserna. Om det inte finns en stark och självständig fackföreningsrörelse som tvingar partiet kvar vid sina ideal och ursprungliga mål.”
Det råder väl ingen tvekan om att Perjus skickar sin maning till de vänsterpartier som nu gör anspråk på regeringsmakten igen. Både i Sverige och i andra länder.