Först uppsagd — sen tillbaka som vikarie

För ett år sedan blev 118 kommunalare uppsagda. 63 av dem har ett års uppsägningstid och slutar den sista april. 38 av dem fortsätter på semestervikariat.
Krisen i landstinget i Väster­norrlands läns landsting gör att 743 jobb är hotade.
Nu är det måndag morgon på medicinavdelning två, här finns vårdtunga patienter med njursjukdomar och cancer. Morgon­mötet är just slut, redan nu står det klart att det fattas någon som kan jobba nästa dag. Och i maj.
– Det är kris att få ihop schemat, det låter som jag kan fortsätta redan i maj. Det känns konstigt att gå hem och komma tillbaka som vikarie, säger undersköterskan Ingela Sjöblom.

Sedan skyndar hon genom korridoren. Tar blodtryck, temp och kollar syresättning. Serverar frukost. Häm­tar rena kläder till en patient. Ingela visar alla samma omsorg och omtanke.
Hon bäddar en säng utan att höja den, har inte tid. Tillbaka i korridoren svarar hon på arbetskamraternas frågor om allt ifrån etiketter till remisser. Ingela är den som oftast har svaren. Och nära till skrattet.
Hon har jobbat 34 år på sjukhuset, nu har hon nio arbetspass kvar. Sedan i höstas har sjukhus­et en ny organisation. Förr fanns det nio undersköterskor på avdelningen, nu är de tre. Behovet är större än så. De 46 undersköt­erskorna som ska sluta har gått i en pool och gått in extra. Men för att klara bemanningen ringer man in pensionärer. I maj finns ingen pool längre.
– Det här kommer att rasa som ett korthus, säger Ingela.
Hon berättar om hur svårt det är att hinna med redan nu. Om patienter som får vänta med toa­besök och tvättning. Och om risk­en för tryck- och liggsår när personalen inte hinner vända patienterna.
– Jag lider med patienterna. Patientsäkerheten är inte så god som ledningen påstår, säger Ingela.
Förr tyckte Ingela att jobbet var kul, men sedan i höstas har hon mått dåligt när hon gått hem.
– Jag känner att jag inte hunnit göra ett bra jobb. Jag funderar på vilka prover jag har tagit och om jag sagt till att jag hittat ett trycksår.
Ingela berättar att hon ringt till jobbet för att kolla vad hon har gjort. Oron för att missa något finns där. Den delas av sjuksköt­erskan Maria Palmkvist. Hon talar om samvetsstress för att hon inte hinner med omvårdnadsarbetet.
Både Maria och Ingela är eniga om att det nya schemat spär på stressen.
– Nu gör vi bara det mest akuta. Jag bävar för maj. Det finns inga sjuksköterskor att ringa, vi får ringa undersköterskor men de har fått jobb på kommunen, säger Maria.

I kafferummet står överläkaren Gunnar Johansson.
– Man kan inte bara rita smarta scheman. Det måste vara fler händer, säger han.
När han går ronden  konstaterar han att en patient inte får tillräckligt med näring.
– Vi behöver mer tid för omvårdnadspersonalen att mata, det bli ännu mindre tid i maj, säger Gunnar.
Tillsammans med en sjuksköt­erska försöker Ingela förstå varför inte datorn tar emot uppgifterna som hon matar in. Strax före halv elva skyndar hon i väg för att tvätta tre patienter. En sjuksköterska går i väg för att hämta blod. Och Ingela konstaterar att hon får vända patienterna själv.

Några våningar ner sitter sjukhusledningen. Den pratar om den nya organisationen som tagits fram av det omdiskuterade konsultbolaget Mantec. Ned­drag­ningar sker också i Sundsvall, där anser facken att bolagets förslag går ut över arbetsmiljön.
I Örnsköldsvik ser ledningen arbetsmiljörisker, men säger att åtgärder tas fram. Korttids­vikarier tas in för att få bättre arbets­miljö. Nu söker man sjuksköter­skor till en akutpool. I en granskning av patient­säkerheten slås fast att riskbedömningen måste stå i fokus vid uppsägningarna.
På medicinavdelningen har klockan hunnit bli halv två, flera undersköterskor har inte ätit lunch än. De undrar om sjukhusledningen tycker att det går bra. Och utbyter blickar med varandra.
Ingela pratar med sköterskan i receptionen som ringt ett 30-tal samtal för att få ihop schema till i morgon. Till slut löser hon det med att flytta en person från kvällspasset till morgonpasset.
Ingela lägger armen om en patient och frågar om han vill lägga sig. Hon har knappt hört svaret förrän hon rusar i väg för att leta upp jordnötsolja till ett liggsår. Tempot till trots har hon inte hunnit med allt när dagen är slut.
Ingela drar handen genom håret och suckar när hon tänker på damen på en av salarna. Hon har inte långt kvar. Ingela känner att hon borde vara där. Men hon har inte städat sköljen, inte tömt säckarna och inte… Och när det är dags att gå hem vänder hon i dörren för att lämna nycklarna. Väl hemma lägger hon upp benen högt, orkar inte tänka på att hon måste handla och laga mat. Säkert somnar hon framför tv:n vid åtta. I morgon bitti börjar hon kvart i sju igen.

3 TYCKER: Hur blir framtiden?
KA frågade tre under­sköterskor på Örn­skölds­viks sjukhus.

Gun Wall­gren, 52, undersköt­erska, anställd i 34 år.
– Jag slutar sista april, det känns riktigt bra. Det blir kaos här, jag tycker synd om dem som är kvar. Jag känner inte för att hoppa in här. Kanske kan jag komma tillbaka i höst när det blivit ordning här. Jag har fått sommarjobb i kommunen och ska jobba natt åtta veckor på ett äldreboende.

Ewa Edlund, 52, under­sköterska, anställd i 33 år.
– Jag jobbar fyra dagar till, sedan har jag tagit semester. Jag har inte fattat att jag ska sluta, det är en ny värld som väntar. Bara detta med Arbetsför­medlingen och att skriva cv. I sommar ska jag vikariera en månad. Sedan vet jag inte vad som händer. Jobb växer inte på träd. Men jag önskar att alla säger nej när sjukhuset ringer in dem.

Lisbeth Andersson, 60, undersköt­erska, anställd i 43 år.
– Jag är glad för att jag har ett jobb. Men det är inte bra att vara kvar under de här förutsättningarna. Svårt sjuka patienter gör det tungt på den här avdelningen, anhörigbiten tar mycket. Det blir slitigt med mycket ensamjobb med tunga lyft, jag har ont i nacke och axlar. Stress­en gör oss splittrade, det smittar av sig på patienterna. Jag känner mig inte nöjd, men hinner inte springa mer.