”Supernannymetoder kränkande för barnen”

Teve visar en sexårig pojke som inte vill åka till mormor och morfar, han skriker och går iväg. Då tar mamman tag i honom, släpar honom över golvet och slänger ner honom i ett hörn. Han protesterar vilt, men hon svarar inte utan går därifrån. Bredvid står Supernanny och nickar belåtet, äntligen gör mamman rätt, äntligen tar hon makten i familjen.
Efter andra världskriget lanserades fri och demokratisk barnuppfostran. Auktoritär uppfostran med krav på blind lydnad sågs som en orsak till att nazismen kunde få så stort genomslag. Kulmen på denna demokratiska trend kom 1989 när FN:s barnkonvention antogs.
Redan ganska snart efter det började Lars H Gustafsson se tecken på att pendeln höll på att slå tillbaka, mot det auktoritära hållet.
Men när Supernanny dök upp i teve kunde han ändå inte tro sina ögon: Var det på riktigt, tyckte de verkligen att man skulle göra så med barn?
Liknande metoder lanserades också i ett antal föräldrastöds-program med framförallt amerikanskt ursprung.
– Det som överrumplade mig var kraften i supernannyköret, säger Lars H Gustafsson.

Scenen i teveprogrammet som beskrivs här innehåller de två metoder som Lars H Gustafsson reagerade kraftigast emot:
Den ena är avskiljande timeout: Pojken får inte vara med familjen utan måste sitta i ett hörn tills han lugnat sig. Den andra är ignorering: Mamman vägrar svara barnet och går därifrån som om pojken inte fanns.
Båda metoderna strider mot FN:s barnkonvention, anser Lars H Gustafsson. Dessutom kränk-er de barnen och kan skada deras självkänsla. Självkänslan är central för hur man klarar livets påfrestningar både som barn och vuxen.
Lars H Gustafsson drog i gång en debatt i tidningar och på nätet.
– Jag kände ”nån måste ju för fasen stå upp”, säger han.
Vi möts på ett kafé i Stockholm. Han har en rullväska bredvid sig, har gjort en resa med en av sina vuxna döttrar och ska snart ta tåget hem till Lund igen.
Han berättar om hur intensiv debatten blev, att han i början kände sig ensam, men att han efter ett tag fick fler och fler människor med sig.
För ungefär ett år sedan gav debatten resultat: Folkhälsoinstitutet beslutade att ta avstånd från dessa metoder, och anser nu att de är ”ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn”. Även föräldrastödsprogrammen ändrade sig. Det var en viktig seger, men den betydde inte slutet för den nyauktoritära trenden. Supernanny går i repris, avsnittet som nämns i inledningen av denna artikel kunde svenska tittare se i mars i år.

Och för några veckor sedan visade journalisten Erik Sandberg i en tevedokumentär att svenska domstolar blivit mer accepterande mot aga. Vuxna som slår barn får mildare straff idag än för några år sedan.
– Det är väldigt nedslående. Använder vi våld mot barn, så kommer de att använda våld, det vet vi, säger Lars H Gustafsson.
De flesta föräldrar i Sverige tycker ändå att det är helt fel att slå barn. Men ganska många har använt avskiljande timeout och ignorering. Dagens föräldrar är ofta stressade och har höga krav på sig, och då är det lätt att ta till sig råd från auktoriteter som utlovar snabba resultat.
Lars H Gustafsson tycker inte att man ska ha ångest över att kanske ha skadat sitt barn om man har använt de här metod-erna.
– Att vara förälder är att alltid göra bort sig. Har man en bra grund tål relationen mycket.
Det man kan göra för att ställa till rätta är att be barnet om ursäkt. Säga att man har förstått att det man gjorde är fel.
– Barn har en enorm kapacitet att förlåta sina föräldrar, säg-er Lars H Gustafsson.

Men hur gör man då i stället, om man som i teveprogrammet har ett barn som skriker vilt och vägrar åka till mormor och morfar?
Ett av Lars H Gustafssons förslag är att man tar till en annan sorts timeout, den gemensamma timeouten.
Det innebär att föräldern trycker på pausknappen och stannar upp ett tag. Kanske säg-er ”oj vad arga vi blev båda två! Ska vi sätta oss i soffan och läsa en saga i stället?” Då får barnet tillfälle att lugna ner sig utan att bli kränkt. Men detta är bara ett förslag, inte en patentmetod som alltid fungerar. Det som behövs är inte metoder, utan individuella lösningar.
– Man måste försöka förstå varför ett barn gör på ett visst sätt. Man måste hitta fram till varje barn, understryker Lars H Gustafsson.
För det krävs framförallt två saker: Tid och kunskap.
Tid för att vara en närvarande förälder, både fysiskt och psykiskt. Tid för att bygga upp en trygg relation med barnet. Och kunskap om vad barn klarar och behöver i olika åldrar.

Även de på senare år så populära belöningssystemen är han tveksam till. Att utlova belöningar kan absolut fungera för att få barnet att göra som föräldern vill. Men det hjälper inte barnet att reflektera och lära sig göra goda val av egen kraft. Belöningar är ett utmärkt sätt att uppfostra hundvalpar, för de ska lyda, även som vuxna. Men barn ska inte bli lydiga som vuxna, utan självständiga och ifrågasättande. I boken skriver han om sina egna barn: ”Jag hoppas faktiskt att de blir fullständigt olydiga i den meningen att de alltid kritiskt prövar vad både jag och andra auktoriteter säger”.