Utstämplingen av ännu ej färdigrehabiliterade människor från sjukpenningersättningen och instämplingen till arbetsmarknadens förfogande är ett exempel på ovanstående. 
Visserligen är det tänkt att de tidigare sjukskrivna nu ska ha a-kassa eller aktivitetsstöd som ekonomisk trygghet, men för många blir ersättningen lägre än tidigare. Hanteringen har skapat stor oro bland dessa människor och även bland folk i deras omgivning, något som jag återkommer till nedan.

Arbetslösa har fått kännbara ekonomiska försämringar i och med att nivåerna i a-kassan sänkts och den ekonomiska realiteten för individerna har naturligtvis även påverkats av vetskapen om att man inte kommer i fråga för jobbskatteavdrag.
Man skulle därmed kunna säga att arbetslösa betalar ungefär 1000 kronor mer i skatt än sina arbetande medmänniskor.

Vilken framtidstro skapar detta bland landets alla arbetssökande och vilken energi till att söka jobb har man egentligen, annat än till att oroa sig för hur man ska klara mat och husrum?
Nu är det inte bara människor utan jobb som har det svårt. De flesta som har ett arbete kan säkert vittna om att arbetslivet blivit riktigt tufft och med en intensiv arbetstakt. Där det tidigare gick 2-3 anställda, går det nu 1 i bästa fall, och detta skapar säkerligen stress och känsla av otillräcklighet. ”De som har jobb, håller på att stressa ihjäl sig av att ha för mycket att göra” och ”De som inte har jobb håller på att stressa ihjäl sig av att ha för lite att göra”. Dessa uttalanden hör jag allt oftare.

Nyligen pratade jag med en vårdanställd på en avdelning som yttrade följande tänkvärda ord. Delar av arbetstiden går tyvärr åt till att agera kurator till patienter som oroar sig för sin sjukpenning när de blir utskrivna från sjukhuset. Vi får försöka lugna och förklara efter bästa förmåga och kunskap. Är det verkligen meningen att vi sköterskor ska behöva uppta vår arbetstid med att lindra den oro som politikerna orsakat?

Har politikerna kontakt med verkligheten? Kanske en fråga som många ställer sig mer och mer.
Man önskar att ansvariga politiker mer kunde vara ute i verklighetens arbetsliv och tillvaro och möta vanliga människor i deras situation. Då kanske vi skulle slippa se och höra sådana här vittnesmål.