Det erfor jag en ljummen tisdag kväll
När vinden smekte kinden, ack så skön
Och tanken min var sober, glad och säll.

I godan ro jag strosade mig runt
Och hälsade på kritter, fä och folk
Parkens doft bjöd sinnet rent och sunt
I bägare fanns intet spår av smolk.

Så föll mitt öga på en äldre tant
Som majestätiskt svepte fram med käpp
Jag lyfte på min hatt och sa galant
”God afton, min madame” och tog en stepp.

”Jag har noterat där, förlåt mig nu
Att edra strumpor haver kasat ner
Och nu har korvat sig på benen ju
Ja, detta vill jag vänligt säga er”.

Då stannade hon tvärt och sa ”Vet hut!”
”Vad menar ni” sa jag ”i allsin dar?”
Med svart i blick, hon sade åter ”Hut!
Jag alls ju inte några strumpor har!”