Istället sitter vi på våra respektivie hemorter och väntar med iver om de kommer fram till på ett möte som hålls i Stockholm idag. Jag hade liksom många andra resenärer i helgen laddat med packning och förväntningar och hoppades innerligt in i det sista att det första flyget som skulle lyfta skulle vara just min destination.
För det är väl knappast någon som missat att vår kära isländska vän Eyjafjallajökul är lite risig i kistan och spyr ut lite aska som väntas bli en långvarig historia.
Och värre blir det om den smittar storasyster på ön, Katla.
 
Om jag ska vara ärlig finns det ingen garanti att vi kommer iväg överhuvudtaget. Tidspress är förnamnet på problemet…ekonomi och problematik är efternamnet.
Skulle vi mot förmodan få beslutet att vi kan komma iväg så uppstår ett nytt problem…nämligen att lyckas ta tjänstledigt igen.
På mitt jobb ser det mörkt ut och om det ska finnas någon möjlighet måste de tillsätta ny personal eftersom schemat är skrivet och spikat sedan månader tillbaka.

Och sen får vi ju inte glömma att vi inte vet när Eyjafjallajökul blir frisk och förhoppningsvis inte smittat Katla. Det är många om och men just nu.
Min arbetsgivare lyckades i alla fall avbryta min tjänstledighet och den kommande vecka ska jag jobba dagtid. Vilket innebär att jag är ”utöver grupp”. Jag åker bara på larm ifall det blir något STORT.

Annars har jag andra uppgifter, exempelvis utbildning. Och idag är det faktiskt så att åk 8 ska utbildas i bransäkerhet och resulatet vad som händer vid bland annat anlagda bränder.
Något som självklart är viktigt och roligt…men jag hade hellre varit i Kenya.