Förutom byte av blöjor och sängkläder, med många tunga lyft som följd, är många gamlingar uppe och springer och lever runt i gud vet vilka gamla minnen från en svunnen gårdag på nätterna, lika väl som på dagtid.

Vårdarbete inom äldreomsorgen i allmänhet är ett mycket tungt och ansvarsfyllt arbete. Min hustru och hennes kollegor representerar de åldriga vårdtagarnas sista utpost i livet. Det är där de lever sin sista självande dagar. De bidar sin tid i ett slags förberedelse inför och väntan på den himmelska evigheten.
Det är exceptionellt viktigt att de villkorslöst får komma i åtnjutande av all den respekt, värdighet och osvikliga trygghet som de förtjänar efter sina långa liv, efter att ha varit delaktiga och viktiga kuggar i uppbyggandet av det moderna samhället.

Därför är det med en blandning av både vrede och medlidande som jag ibland läser om hur gamla par som varit gifta ett helt liv tvingas bort från varandra, bara för att den ene inte anses tillräckligt vårdbehövande.
Senast handlade det om en make vars behovsnivå enbart låg vid hembesök med matlåda och städhjälp. Han och hans dementa hustru skulle efter ett halvt sekel tillsammans tvingas isär, för det hade kommunen bestämt.
Lyckligtvis förbarmade sig en annan kommun över dem, men det skulle innebära en flytt på åttio mil. Ska det vara så omöjligt att låta de båda bo tillsammans i ett rum, att låta dem avsluta sin tid tillsammans i den kommun de lever och skattar (!) i?
Är de inte värda den extra sängen?

Det är just den här bristen på respekt som gör mig förbannad och får mitt hjärta att gråta. Bristen på respekt för människor som vandrat hand i hand genom livet, som stolt och envist tillsammans trotsat motgångar, dåliga tider, och som helt förbehållslöst levt efter de gamla löfterna att stå vid varandras sidor i nöd och lust.
Det gör mig så förbannad att själv få leva med den ovisshet som kommunernas bemötande av de gamla medför, att inte veta om jag kommer att få tillbringa min sista tid tillsammans med min livskamrat.

Det är dags att sätta ner foten nu och gemensamt verka för förändring. Det är dags att lära som vi vill leva, fullt ut. Det är hög tid att samhället gör en inventering över synsättet gentemot de som byggde samhället.
Bakom kommunernas styrelser sitter vanliga jävla människor av kött och blod. Blod är tjockare än vatten, men tyvärr finns alltför många skatteavlönade tjockskallar som saknar såväl empati som respekt för de gamlas rätt till värdighet.

Det är dags att herrarna och damerna kommunstyrelseledamöter lär sig veta hut. En ”örfil” vore kanske på sin plats?