Sofia – tillbaka från bulimin

Det är svårt att inte bli imponerad av Sofia Jensfelt. På egen hand har hon kämpat sig ur en svår sjukdom. På egen hand har hon skrivit en bok om hur man blir frisk från bulimi, en personlig och lättläst bok, full av viktig kunskap.
Och när förlagen inte ville ge ut boken, gjorde hon även detta själv. Formgav den och lät trycka upp en pocketupplaga. Först efter det nappade ett förlag, och gav ut boken ”på riktigt”.
Sofia är charmig, utåtriktad och med ett starkt inre driv – och det var hon också under sin långa sjukdom. Under den livliga ytan bar hon sin sjukdom som en skamlig hemlighet, övertygad om att ingen skulle tycka om henne om de fick veta.
Hon brukade köpa grädde, glass och kladd­kaka, äta tills det var fysiskt omöjligt att få ner mer, och sen omedelbart gå in på toaletten och kräkas upp alltihop. Efter en sådan ceremoni kände hon att hon mådde bra, blev äntligen fri från känslor av obehag och ångest.

En person med bulimi är fixerad vid mat och vikt. Hon (för det är oftast en hon) varvar perioder med bantning med perioder av hetsätning där hon kräks, tar laxer­medel eller tränar hårt för att kompensera matintaget.
Sofia säger att bulimi trots det handlar ganska lite om mat. Allra mest handlar det om känslor. Den som har bulimi har lärt sig att hantera alla känslor genom att äta. För att bli frisk måste man lära sig att inte döva sina känslor med mat, utan våga möta dem. Våga vara ledsen, våga vara arg.
– Det är fruktansvärt skrämmande i början, säger Sofia Jens­felt.

Bulimi kan vara en reaktion på svåra barndomsupplevelser, som sexuella övergrepp eller missbrukande föräldrar. Men det behöver inte finnas någon sådan uppenbar orsak.
Sofia beskriver sin egen barndom som trygg och harmonisk. Men hon var lite rund, och det hände att hon blev retad i skolan. Mamman försökte hjälpa henne att inte bli tjock, trots den kärleksfulla omsorgen var budskapet: Tjock är inte bra.
Sofia var 12-13 år när ett bantningsförsök ledde till anorexi, som sedan blev bulimi. I tio år var hon sjuk. Visst fanns det perioder när hon inte hetsåt och kräktes, men sjukdomen var där hela tiden.
Precis som skammen.
Skammen över att hålla på med något så äckligt som att hänga över en toalettstol med fingrarna i halsen. Sofia blev expert på att dölja ljuden när hon kräktes, och att få bort kräklukt­-en från sig själv och badrummet. Ingen fick veta något, ingen.
Och gång på gång bestämde hon sig för att sluta.
– Varje gång man har kräkts tänker man ”aldrig mer”, säger Sofia.
En vändpunkt kom när Sofia var 19 år. Bästa kompisen sa ”jag vet att du kräks, men jag älskar dig ändå”. Älskad ändå – det hade Sofia aldrig kunnat tro.
Det tog några år till innan hon erkände att hon hade bulimi. Hon lånade en stor trave böcker på biblioteket, lärde sig allt om sjukdomen och började det stora arbetet med att bli frisk.

En del i detta är att lära sig att äta normalt igen. Målet är att kroppen ska reglera sig själv, som en frisk kropp gör. Äta när man är hungrig och sluta äta när man är mätt.
En annan del är att lära sig hantera sina känslor. Varje gång man känner en impuls att köpa en chokladkaka, stannar man upp och funderar: Var kommer den impulsen ifrån? Finns det någon bättre lösning än att köpa chokladkakan?
Känslorna är det viktigaste, men det är ett jättearbete som man inte orkar göra om man inte äter ordentligt under tiden, påpekar Sofia.
I boken ”Bulimibibeln” listar hon 17 steg ut ur bulimin. ”Sluta hetsäta” och ”Sluta kräkas” är de två SISTA punkterna på listan. Långt högre upp, på femte plats, kommer ”Prata med någon”. Det är omöjligt att fuska med detta om man vill bli frisk, anser hon:
– Man måste göra jobbet själv. Men det är bra att ha stöd.
Trots de tio sjukdomsåren, trots att hon till slut var nära självmord, är Sofia nöjd med sitt liv. Dels har hon hunnit göra många roliga saker ändå. Och dels har sjukdomen gett henne insikter som hon inte skulle vilja vara utan. Utan sin bulimi hade hon varit en annan människa idag.
– Utan bulimin hade jag haft det alldeles för lätt. Jag hade kunnat gå på och köra över folk, säger Sofia.