Kent — alltid på de svagas sida

Man kan ju undra vad Kent Andersson skulle ha tyckt om att det skrivs en artikel om honom i Sveriges största fackförbund­stidning. I sången Narren driver han hårt med mesiga fackpampar: ”Alla avtal är grymma gravtal över en död solidaritet!”

Men Kent var för den delen absolut inte någon högerman. Tvärtom. Han glömde aldrig sin fattiga arbetarbakgrund på Hisingen. I en av hans mest kända texter, ”WC på svalen” från 1966, skriver han om enrummaren där han växte upp med sina sex syskon:  ”Jag bodde däruppe, jag bor där ännu.”
Det politiska var mycket viktigt, ja självklart, för Kent Anders­son. Påfallande ofta andas hans texter solidaritet med den arbetande kvinnan. Och det politiska är en av de viktigaste orsakerna till att hans berömda Göteborgstrilogi – med pjäserna ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan” – har spelats över hela Europa. Medför­fatt­are var Bengt Bratt.

Humorn var central i hans konstnärskap, det gick inte att ta miste på i rollen som Ville Vingåker i Hedebyborna, som nyligen visades i repris på SVT.
Men mest hemma kände han sig nog på den lilla Teater Afton­­stjärnan på Hisingen. Där kan man ännu då och då höra Kents vän, sångerskan och skådespelerskan Maria Hörnelius, sjunga hans vackraste visa, ”Himlen över Gårda”. Sällan har en Göteborgsnatt skildrats så bitterljuvt som här:

Kom och låt oss gå.
Det börjar dra om nacken.
Redan rasslar spårvagnar och parken blir banal.
Morgonsolen följer med oss ner för backen
mellan Norra Guldheden och Nedre Annedal.