Lindström balanserar mellan högtravande och banalt i dikter om den lilla människans plats i stora världen. Den är inte så originell men stundtals underfundigt kul, och mycket Lindströmsk.
Det är en ambition att göra poesi av ord som kontinentaldrift och kontrarevolution. Resultatet blir sådär.

Bäst blir det när han kommer ifrån de orden och tar sig ner på marknivå, hos människorna – som vill bo i en fransk film, som älskar dem som har en lampa tänd när man går förbi om natten. Det vackra är ofta enkelt.