Det spelar ingen roll, på något sätt lyckas man idag förvandla gemensamma problem till individuella tillkortakommanden. Ohälsa, arbetslöshet och fattigdom handlar om att individen inte anstränger sig tillräckligt, inte om att samhället håller på att brytas sönder. Medan vi är upptagna med att peka skuldfingret mot varandra kan makthavarna krypa undan sitt ansvar.

På SvD:s Brännpunkt redovisade nyligen professorn i medicinsk sociologi Denny Vågerö nya uppgifter som stärker sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet och dålig hälsa. En person utan förmögenhet år 1990 hade ungefär dubbelt så stor risk att dö under de kommande 18 åren som en person med stor förmögenhet.
Ett ännu tydligare samband gick att se mellan inkomster och dödlighet.

Sedan 90-talskrisen har andelen unga som har svåra problem med oro, ängslan och ångest tredubblats. Istället för att ta itu med problemet har man i debatten moraliserat över ”curlingföräldrar” och deras ”bortklemade” ungar. Men den som bemödat sig om att fråga barnen själv varför de är oroliga har mött andra svar. Man oroas över sina framtida möjligheter att få jobb, och man har svårt att sova för att man tänker på familjens ekonomiska situation. I ett samhälle där en kvarts miljon barn växer upp i fattigdom och ungdomsarbetslösheten närmar sig 30 procent är det alltså inte märkligt att andelen oroliga barn ökar.

Folkhälsoinstitutet har redovisat att andelen 15-åringar som har problem med yrsel, huvudvärk, magont eller ryggont mer än fördubblats under samma tid. I debatten kallas det välfärdssjukdomar, och barnen har fått veta att de måste sluta sitta still. Gott så, men räcker verkligen det?
När Boverket och Energimyndigheten häromåret undersökte luften i svenska skolor upptäckte man att den i tre av fyra fall var så dålig att den skapar den här typen av hälsoproblem. På en direkt fråga svarade skolchefen i Nässjö att han visst kunde tänka sig att rusta upp skolan, ”om vi vinner på Bingolotto”.

Kanske är det sannare att tala om ovälfärdssjukdomar. Sedan tiden före 90-talskrisen har lärartätheten i grundskolan sjunkit med 10 procent, ungdomsarbetslösheten permanentats på tvåsiffriga tal och den barnfattigdom min mormors generation slet för att lämna i historien gjort comeback. Utslagningen drabbar såklart de utslagna, men resten av samhället förblir inte opåverkat.

I mitt eget jobb som folkhögskolelärare möter jag unga som gått in i väggen sedan de blivit övertygade om att de måste ha högsta betyg på varje prov för att överhuvudtaget ha en chans till ett jobb. Ett enda misslyckat prov och framtidsutsikterna har rämnat.
Det handlar om unga människor som egentligen inte haft förutsättningarna emot sig, men som slagits ut av pressen att prestera. Rädslan för att bli utslagen har blivit en utslagsfaktor i sig själv. Utanförskapet har blivit utanförskapande.

Om ohälsan är ett resultat av det Sverige som växt fram ur 90-talskrisen, så betyder det att hur vi hanterar den här krisen avgör framtidens hälsa. Det är inte jobb som saknas i Sverige, det är anställningar. Det behövs fler händer i äldreomsorgen och fler vuxna i skolan. Det behöver läggas räls och rustas upp miljonprogram. Klimathotet kommer kräva mängder av handtag.
Kort sagt: ingen borde behöva växa upp och idag känna sig orolig för sina möjligheter att få en plats imorgon.

Ändå fortsätter nedskärningarna på många håll och klyftorna växer. Vågerö sammanfattar forskningsläget: ”Inte bara inkomst och förmögenhet utan även utbildning och samhällsklass har ett steg-för-steg-samband med hälsa … social ojämlikhet i bred mening är vad som skapar ojämlikhet i hälsa.”
När man gör nedskärningar heter det ofta att man ”effektiviserar” verksamheter som skolan och vården.

Men jag frågar mig: är ett samhälle som producerar sjuka barn verkligen effektivare, än ett där varje barn blir sett?
En enda unge som hamnar på glid beräknas kosta samhället 12 och en halv miljon.
Det blir ganska många fritidsgårdar eller lärarlöner.