Hon är inte nådig i sin uppgörelse med förljugenhet, kvinnoförtryck och övergrepp, ofta i religionens namn, eller inom dess patriarkala ramar:  Nawal El Saadawi tar strid mot hyckleriet och för friheten, och lindar inte in sin fräna kritik av det egyptiska samhälle som flera gånger fängslat henne på grund av hennes penna.
Med sorgset raseri, nästan som en feberdröm konfronterar hennes karaktärer sin egen feghet och oförmåga, sina skamliga begär och mörka sidor. De är offer, men inte utan fri vilja.

Bodour är en ansedd litteraturkritiker, men ser sig som en parasit. Hon har försökt göra uppror men inte förmått. Hon föraktar sin makes piruetter för ledningen, och hans ständiga otrohet, hennes roman motstår alla försök att bli förlöst. Hon är fånge i sin rädsla. Som motpol finns Zina, gatubarnet som blir en hyllad artist och hatas av de styrande för sin sång och dans. Hon är orädd, gudalik en kämpe på de förtrycktas sida. 

Zina, som liksom Moses lämnades nyfödd att dö vid Nilens strand, är en ljuslåga i ett annars nästan kompakt mörker. Skammen över 3 miljoner gatubarn och en ohämmad rovdrift på människor och natur hålls i schack genom religion och kapitalism i skön förening.
Varje försök till motstånd slås ner. Föraktet för kvinnan är lag.

Saadawis sympatier ligger hos de maktlösa, hos dem som vill ha bröd i stället för bön, som demonstrerar för frihet, trots risk för tortyr. Hon går till storms mot trossatser som förtrycker och föraktar kvinnan. Hon citerar flitigt ur de tre världsreligionernas patriarkala urkunder, där mannen får företräde.
Hon är inte nådig mot penisen. ”Denna lilla slaka råtta mellan benen dömde miljoner flickor till en för tidig död, stal deras glädje och strålglans, berövade dem deras leenden, hopp och barndomsdrömmar (s. 242).”

Materiell bekvämlighet kräver anpasslighet. Men Saadawi är ingen blindpipa i maktens tjänst. Hon konfronterar rädslan och omvandlar den till stor litteratur.