Vi talade om varför de ständiga löftena om tillräckliga resurser till vården, skolan och omsorgen alltid verkar följas av nya nedskärningar, om vad det kan ha för samband med den bonus- och roffarkultur som syns i toppen av några av våra bolag och om vad vi som sliter i knattefotbollen, läxhjälpsgrupper, patientföreningar, pensionärsorganisationer, teatersällskap och vad det nu är skulle kunna göra åt det.

Vi blev ganska överens om att vi måste förändra politiken så att den representerar samhället bättre. Man borde inte få sitta för länge på ett politiskt uppdrag. Man borde göra sig av med de höga arvodena, så att det igen kan bli hedervärt att vara oavlönad fritidspolitiker. Vi vågade till och med nämna s-ordet. Skatten. Och att det kanske är värt mer med tillräckligt med lärare i skolan än med sista steget i jobbskatteavdraget.
Läs mer om besöket på www.kaffeochbulle.se, förresten.

Det var politik på riktigt och det var med en hel del nya insikter som jag gick och la mig på SJ:s liggvagn den kvällen. Väl uppe i Stockholm skulle jag på eftermiddagen träffa en kille som hört av sig och ville hjälpa mig i valrörelsen. Han hade rätt CV, hade haft imponerande jobb i filmbranschen, kunde det här med PR och vet hur reklamens slipsten ska dras.
Han tittar på mig allvarligt och säger snart ”vi måste göra något åt typsnittet du använder på hemsidan”.

Det var en resa på 50 mil, men det kunde ha varit mellan två planeter. Från politikens innehåll till dess yta. Från vad som behöver förändras, till hur man ”paketerar ett budskap”. ”Vad är det som får en människa att välja en viss pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar”, har Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann filosoferat. Så är det nog.
Men det är inte där den borde börja. Den borde börja bland människorna i Stoby församling.

När Maud Olofsson valdes till centerledare talade hon om behovet av att göra något åt ”den sociala och regionala klyvningen av Sverige”. Hon hade helt rätt. Sverige håller på att klyvas. Skillnaderna ökar mellan fattig och rik, frisk och sjuk och bilden av lyckad och misslyckad klibbar fast sig i en beskrivning om närande och tärande. Där blir allt det vi gör för varandra tärande. Medan det som görs på Stockholms flaschiga stråk är närande.

Företagen lyfter Sverige, säger man, men utan en fungerande skola och barnomsorg, en frisk befolkning och värdig ålderdom – hur många företag får vi då?
En till receptionist på en reklambyrå på Östermalm behöver inte vara mer närande än en folkhögskolelärare till.