– Jag började städa här 1977, det fanns inte mycket jobb och jag hade ingen utbildning. Så jag städade ett par år. Jag tyckte det verkade spännande på Operation så jag gick dit och sökte jobb och började i receptionen. Sedan utbildade jag mig först till sjukvårdsbiträde och vidare till undersköterska. Då hade jag bara vikariat och chefen sa att om jag ville ha ett bra jobb så skulle jag bli sjuksköterska. Jag utbildade mig till det och sedan jobbade jag som vanlig sjuksköterska och som avdelningschef. 2007 började jag som huvudhandledare för sjuksköterskestudenter och det har jag kvar på 50 procent vid sidan av jobbet som katastrofsamordnare som jag började på den 1 mars.

Vad innebär ditt nya jobb?
– Man samordnar utbildning i katastrofhantering, tar fram åtgärdsplaner för lasarettet, informerar nya medarbetare och ordnar övningar med katastrofscenarier med mera. Jag kollar hur lokalerna fungerar vid en katastrof och att utrustning finns. Jag jobbar så att vi står redo om det händer något. Det kan vara en flyg- eller tågolycka men också små olyckor. Jag kan inte utbilda än utan tar hjälp från ett annat sjukhus men sedan ska jag göra det själv.

Varför har du valt att stanna på samma arbetsplats i alla år?
– Jag har trivts här. Det är ett litet, trevligt och fungerande sjukhus. Jag har ju haft många olika yrken här och varit på flera avdelningar så jag har nog inte hunnit tröttna. Jag har lärt känna många under åren, det är lätt att lära känna folk när det är så litet.

Vad tänkte du om framtiden när du började städa 1977?
– Man var glad att man fick ett jobb och kunde försörja sig. Jag hade ingen tanke på att bli sjuksköterska då men jag har aldrig ångrat det. Jag hade en liten dröm om att bli tandsköterska men det var så dåligt betalt som lärling. Det övervägde att bli städare och få fast inkomst. Jag trivdes jättebra som städare också. Vi var ett roligt kompisgäng och en del av dem jobbar fortfarande kvar.