Anki Isgren och Mats Kindell minns ännu tydligt majdagen ifjol när de och deras elevassistentkolleger togs in i en lektionssal.
Ett antal namn lästes upp högt. Det var de som skulle få gå.
– Det var väldigt, väldigt tråkigt. Och svårt att ta till sig först, säger Anki Isgren, vars namn fanns med på listan.
Både Mats och Anki har jobbat som elevassistenter i Motala kommun i ungefär tio år.
Anki är 62 år gammal och säger själv om chanserna att få ett nytt arbete:
– De är ju väldigt små. Men man får hänga på.

För Mats ser det annorlunda ut. Han var en av dem vars namn inte lästes upp den där ödesdigra försommardagen.
Han är en av de 110 elevassistenter som nu är kvar.
Men också för honom blev saker satta på ända den dagen.
– Helt plötsligt var jag ensam med 21 elever. Det var liksom tillbaka till ritbordet och börja om. Kontinuiteten försvinner ju helt, det är ett långt arbete som raseras. Och det är eleverna som drabbas.
Han säger att det blev en ”tuff höst”, med nya elever och nya medarbetare.
Vi sitter på ett fik i en galleria i Motala och av en slump kommer en av elevernas föräldrar förbi.
Jag frågar henne vilken betydelse assistenterna har. Svaret kommer snabbt:
– All!
De elever som Mats, och tidigare Anki, arbetar med är barn med bokstavsdiagnoser, exempelvis ADHD och Aspergers syndrom.
– Det tar lång tid innan de anförtror sig och får förtroende för en, säger Anki.
Det som händer Mats Kindell och Anki Isgren är inte unikt.

En undersökning som Kom­munalarbetaren gjorde i fjol visade att elevassistenter sägs upp i var fjärde kommun och att det råder sparbeting på yrkesgruppen i över hälften av kommunerna. En viktig orsak är att kommunerna vill spara pengar.
I Motala försvarar sig bildningsnämndens ordförande Magnus Byman (M) med att antalet elever minskar.  I en debattartikel i Motala Tidning skriver bildningsnämndens ordförande: ”Antalet elever i grundskolan har minskat. Antalet lärare har successivt minskat i proportion med detta, men inte antalet elevassistenter. Det är rimligt att nu anpassa även antalet assistenter.”
Men att antalet elever skulle minska köper inte Mats Kindell:
– Sammanlagt minskar antalet elever, visst, men våra elever, antal elever med neuropsykiatriska funktionshinder, ökar.

Båda ser de dystert på elevassistentyrkets framtid. Anki, som nu är arbetslös, säger:
– Det vill till att man vidareutbildar sig.
Mats berättar att han funderar på att läsa pedagogik, men säger också:
– Samtidigt finns det en övertro på att högre utbildning ger en bättre yrkesmänniska. Personlig lämplighet är viktigare.
Han tror att risken finns att elevassistenternas roll i framtiden bara blir att dra rullstolar.
– Jag antar att det är ett utdöende yrke.

ID: Anki Isgren

Ålder: 62 år. Familj: Man, två söner, tre barnbarn. Bor: Borensberg. Bakgrund: Jobbat i syateljé, som textillärare och på Ericsson.

ID: Mats Kindell

Ålder: 42 år. Familj: Sambo, ett barn och tre bonusbarn. Bor: Motala. Bakgrund: Jobbat i industri och som barnskötare.